Vid dammen i Västertorps centrum ligger en kvinna i brons skulpterad av Eric Grate. Den installerades 1955 men en variant i terrakotta framställdes av Grate redan 1942. Liggande kvinna skiljer sig även tydligt i formspråk från Grates skulptur Trädet som är placerad ett stenkast bort och som är mer typisk för Grates 50-tal. Grate hade

Delvis dold i ett buskage står Palle Pernevis unga bronskvinna med en hand på höften i klassisk kontrapost. Konstnären har förenklat kroppsformerna i ett antal plan men ändå lyckats få ett helt realistiskt-naturalistiskt resultat.

Monumentalt placerad på en hög sockel av diabas tornar en trädliknande kvinnofigur upp sig. Eric Grates formspråk förändrades med tiden från det mjukt naturalistiska hos ”Liggande kvinna” vid fontänen på torget till det abstraherande och förenklade uttryckssätt som ”Trädet” ger exempel på. Den antika myten om Daphne, som förvandlas till ett träd, förefaller ha varit

Anders Jönssons skulptur Flicka i aftonsol står högst uppe i lunden och kikar mot solnedgången. Markbeläggningen vid denna utsiktsplats är gjord av svart och vit gatsten, lagd i ett fint bladmönster.

Det droppande trädet är en fontänskulptur av Sigrid Fridman (1879–1963). Fridman utbildade sig till skulptör hos bl.a. Antoine Bourdelle i Paris och utförde både mindre skulpturer, främst porträttbyster, och större offentliga verk, som t.ex. Kentauren som man kan se från Spelbomskans torg uppe på Observatoriekullen.  Det droppande trädet är Fridmans sista offentliga verk och färdigställdes samma år som hon

Jaume Plensa är en av vår tids mest betydande konstnärer. Han skapar gärna konstnärliga gestaltningar för offentliga platser och motiverar det med sin vilja att föra konsten närmare en större publikkrets än bara den som besöker konstmuseer och gallerier. Plensas verk finns i offentliga miljöer världen över. Carlota, den sju meter höga skulpturen i gjutjärn,

Kasper står på Medborgarplatsen och räcker lång näsa åt förbipasserande. Bronsskulpturen som är 1,75 meter hög knyter an till medeltidens tradition där småfolket fick göra sig lustigt över alla besserwissrar och den dåtida förnäma överheten.

Isobar är en linje som på en karta förbinder orter med samma lufttryck och används alltså inom meteorologin. Studerar man skulpturen och tänker på tidningarnas väderkartor förstår man genast dess titel.

Carl Fagerberg (1878-1948) var en svensk skulptör. Han hade varit aktiv idrottsman och när han fick uppdraget att utföra två skulpturer som skulle stå färdiga till Stockholms stadions 25-års jubileum kunde han delvis utgå från egna erfarenheter. De två skulpturerna, Stafettlöparna och Kulstötaren, är placerade intill huvudentrén jämte Carl Eldhs Löpare vid målet. Eldh fick

Egon Möller-Nielsen var med sina organiska, abstrakta lekskulpturer (eller lekmaskiner som han själv kallade dom) banbrytande i Sverige i skiftet mellan 40- och 50-tal. Ägget från 1951 finns även i Hökarängen i Stockholm samt vid Per Angers plats i Göteborg, de olika exemplaren skiljer sig åt i färgsättning och detaljer. Möller-Nielsen illustrerade även den klassiska

Ivar Johnsson utbildade sig till skulptör både här hemma och utomlands och blev sen en av de främsta representanterna för 1920-talets svenska klassicism, uttrycksfull men ändå återhållsam. Ungdomarna i denna skulptur ser ut att röra sig lätt i dansen. Johnsson har också utsmyckat huvudingången till Stadsbiblioteket precis intill.

Först ut är arkitekten Ann Bexelius och musikern Hans Lundquist med sitt första gemensamma arbete, skulpturgruppen Ute-gymnopédie – en kvartett i ljud, gestaltning och rörelse. Igenkännbara föremål får här en ny användning och betydelse utifrån de ljud de kan åstadkomma. Ett badkar, en badanka, boxbollar och stuprör har använts för att skapa stora instrument som

I Ingela Ihrmans konst förenas olika konstnärliga uttryck. Hennes skulptur Jättenäckrosen är inspirerad av en performance som Ihrman genomförde i ett tropiskt växthus i Kalmar 2012. Iklädd en egentillverkad kostym iscensatte hon Victorianäckrosens blomning och ”slog ut” inför publik två kvällar i rad, den första gången med vita kronblad och den andra gången med rosa.

Verket Mammas paviljong går i dialog med Nybroplans historia som mötesplats för ”folkliga förlustelser”. Det utgörs av en paviljongliknande byggnad med skulpturen “Venus” i centrum. Med sin gestaltning vill Jungnelius öppna upp för Den Andre där den patriarkala monumentala traditionen i det offentliga rummet får en kompletterande röst. Likt ett kammarspel som förenar element från