Bronsskulpturen Felled Tree 2 av Peter Frie finns nu att beskåda i Seglarparken vid Bryggvägen i Gröndal. Byggherrarna, som byggt bostadshusen runt parken, har bidragit ekonomiskt till skulpturen. Verket vilar på natursten som förstärker dess karaktär. Motivet har konstnären plockat fram ur sitt eget måleri och skänkt en ny kropp. Skulpturen kan också ses som ett minne av det träd som tagits bort när platsen omskapats med nybebyggelse.

Sedan 1980-talet har Peter Frie gjort sig känd för sina vidsträckta, ljusdränkta landskapsvyer. Hans drömska scenerier har inte varit naturens utan själens spegel. Medvetet förhåller Frie sig till den naturromantiska konsttraditionen och 1890-talets skymningsmåleri. Han återkommer till samma motiv och gestaltar dem i nya variationer. Betraktat genom tiden finns det något säreget i Peter Fries skapande. Ingenting förändras och allt är nytt på ett märkligt sätt. Som på uppdrag från evigheten återskapar Peter Frie en värld utan ett före eller ett efter. Bara hav, land och träd. Och molnen ovanför. Så fortsätter det år efter år i verk efter verk. Det finns något närmast provocerande i denna orubbliga konsekvens som samtidigt vittnar om naturens outtömliga variationsrikedom. 

Peter Frie, född 1947 i Lysekil, är verksam och bosatt i Båstad och Berlin. Han har ställt ut på en mängd olika platser både i Sverige och utomlands och erhöll konstpriset Ars Fennica 1998.

Konstnärerna Erik Pauser och Cecilia Parsberg har tillsammans med arkitekterna Haval Murad och David Martinez Escobar skapat en konstnärlig gestaltning som speglar sprickor i det moderna samhället. Filmskulpturen startade sin resa under en vecka på Odenplan i Stockholm för att fortsätta på andra offentliga platser i storstäder. 

Verket Huset skildrar hemlöshet – en oönskad verklighet för alltför många. Skulpturen har formen av ett hus som håller på att sjunka ner i marken. Undersidan består av en LED-skärm där kortfilmen En plats i Europa projiceras. Den handlar om en undanskymd plats i en storstad. En plats som har blivit ett hem för arbetssökande migranter, som fallit mellan stolarna i den europeiska fria rörligheten. Berättaren är Thomas som under tre år har haft sin sovplats under en lastbrygga. Nu ska han vräkas. Han representerar de som vill göra rätt för sig: arbeta, försörja sin familj, leva ett värdigt liv. 

På ett drabbande sätt fångar konstverket viktiga frågor kring migration och grundläggande mänskliga rättigheter som påverkas av den globala politiken. Beror en människas utsatthet på individens eller samhällets misslyckanden? Verkets kraftfulla formspråk hämtar sin styrka ur den sofistikerat enkla arkitektoniska formen och filmens gripande, dokumentära innehåll. En brutal verklighet är här ett sprängstoff för konsten som speglar samhällsaktuella ämnen och synliggör sprickor i de sociala konstruktionerna. Det är konst som bränner till och som aldrig vänder blicken från de mest komplexa frågorna. 

Filmen En plats i Europa av Cecilia Parsberg och Erik Pauser ingår i dokumentärserien RÖST, en satsning av Svenska filminstitutet, SVT och Folkets bio. Johan Söderberg har klippt filmen och gjort musiken. Produktionen har fått stöd av Konstnärsnämnden och Kulturbryggan. Den har bland annat visats i Almedalen, på skolbio och filmfestivaler i Sverige och internationellt.

8–15 november 2018

I en raffinerad form sammanfattar Anneè Olofsson ungdomsårens stormande känslor. Hennes konstnärliga gestaltning för Hässelbygårdsskolan lyser av neonljus och skänker vetenskapen glädje och poetisk kraft.

Hässelbygårdsskolan ritades av arkitekten Stig Åkermark och byggdes i etapper mellan 1957 och -63. Skolan består av sex byggnader samlade runt en stor gård. Hus D ligger i fastigheten Springbrunnen 4. Byggnaden har genomgått en omfattande invändig upprustning. I den här delen av skolan bedrivs undervisning i naturorienterande ämnen.

På uppdrag av Sisab har Stockholm konst köpt in ett konstverk som får sin permanenta placering i D-husets trapphus. Neonskulpturen av Anneè Olofsson består av två delar med talande titlar: Vi är kemi – Serotonin C₁₀H₁₂N₂O och Vi är kemi – Adrenalin C₉H₁₃NO3₃. Materialet är lysdioder som gestaltar kemiska formler. Serotonin och adrenalin kan lätt förknippas med de omtumlande tillstånd som ungdomar ofta drabbas av. Kemiska processer och tonårens känslostormar är ibland två sidor av samma mynt. I den enkla formen ryms hela spektrumet av de förhoppningar och villfarelser som varje ungt liv i jakt på svar brukar kantas av. 

I denna gestaltning är Anneè Olofsson en arvtagare till minimalisternas sofistikerade enkelhet och popkonstnärernas dragning till reklamens färgglada bildspråk. Rött och blått utgör här signalfärger. Förutom den rent estetiska funktionen finns även en praktisk – konstverket lyser upp trapphuset.

Anneè Olofsson, född 1966, utbildades vid Kunsthøgskolen i Oslo med examen 1997 och har sedan dess ställt ut runtom i världen. Hon arbetar huvudsakligen med undersökande fotografi men skapar också skulpturer, objekt och installationer. Kroppen, dess utsida och insida, utgör ofta ett huvudspår i detta skapande, som inte räds att konfrontera betraktaren med frågor kring saknad, förlust, minnen, åldrande och död.

Med flashe vinylfärg i en mängd olika kulörer förvandlade konstnären Valeria Montti Colque fyra väggar i Grimsta till färgstarka och fantasifulla naturbilder. 

Svenska Bostäder arbetar med konst som ett led i att skapa en god boendemiljö i Grimsta. De fyra väggarna utmed Grimstagatan utgörs av entrépartier till de olika gårdarna. De är noga utvalda och binder samman ett större område med flera gårdar.

Valeria Montti Colque har stor kunskap om al fresco-teknik och muralmåleri, men de här fyra muralerna är hennes första uppdrag för Stockholms stad. Motiven föreställer djur och växter som kombineras med färgstarka mönster. Inspirationen hämtade hon från det närliggande Grimsta naturreservat.

– Jag ville arbeta med djur och natur med tanke på reservatet och den stora skogen här bredvid, det känns spännande att föra in delar av naturen i bostadskvarteren. Och jag gillar starka färger, här blev det regnbågens färger, berättar konstnären. 

Valeria Montti Colque (f. 1978) är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Med måleri, collage och stora installationer skapar hon berättelser med inspiration såväl från sitt eget liv som från myter, religioner, film och musik. Hennes verk innehåller ofta symboler och metaforer, där mjukt möter hårt med ena foten i latinamerikansk folkkonst och den andra i målerisk realism.

Muralmålningar

På socialdemokraternas initiativ har Stockholms stad satsat stort på muralmålningar under de senaste åren. Tack vare en öronmärkt finansiering kunde Stockholm konst genomföra en rad omfattande projekt under 2016 och 2017. Arbetet med muralerna fortsatte under 2018.

En väldig kran placerades på Arenatorget invid Tele 2 Arena i mitten av juni. Det var konstnären Cilla Ramnek och hennes medarbetare som gjorde om Klöverns betonggrå skorsten till Stockholms förmodligen största muralmålning, 800 kvm. Med 400 liter gul färg lades grunden till verket Flickorna. Motivet består av rosa rosetter mot en gul bakgrund. Skorstenen är cirka 40 m hög med en omkrets på 20 m.

Klövern arbetar medvetet med att utveckla Söderstaden och vill se en dynamisk och tillgänglig miljö för alla som vistas i området.

– Vi vill skapa mervärden för besökarna och tror att den här typen av projekt levandegör området och gör folk nyfikna och mer benägna att befolka platsen, berättar Rutger Arnhult, vd på Klövern. 

Fyra konstnärer skissade under våren på uppdraget att måla skorstenen: flesh031, Hello Banana, Jakob Ojanen och Cilla Ramnek. Samtliga skisser ställdes ut i närliggande köpcentret Globen Shopping. Det vinnande förslaget togs fram av Cilla Ramnek.

– Jag tycker det är hög tid att rosetter tar plats i stadsmiljön. Motivet har konstnärlig bärighet i kraft av sin laddning. Flickornas mytologiska sagovärld och estetik representeras alltför sällan i offentlig miljö, säger konstnären.

– Konst i det offentliga rummet tillgängliggör kulturen för fler invånare och besökare i staden, därför är det så angeläget, kommenterar kulturborgarrådet Emilia Bjuggren. 

Cilla Ramnek (f. 1959) utbildades vid Konstfack i Stockholm och arbetar med gränsöverskridande konstverk i många olika material. Färg och form står i fokus. Hon har ställt ut separat och i grupputställningar samt arbetat i flera offentliga miljöer.

Muralmålningar

På socialdemokraternas initiativ har Stockholms stad satsat stort på muralmålningar under de senaste åren. Tack vare en öronmärkt finansiering kunde Stockholm konst genomföra en rad omfattande projekt under 2016 och 2017. Arbetet med muralerna fortsatte under 2018.

Under sex veckor i somras jobbade 20 ungdomar från Skärholmsområdet med att berika Skärholmens sim- och idrottshall med ett nytt konstverk. Initiativtagaren till projektet var simhallens anläggningschef Lena Hirm. Stockholm konst har bidragit till finansieringen. 

Den eldsjäl som åtog sig handledningsarbetet och tog på sig ansvaret för den konstnärliga kvaliteten var Raul Leon Alvarez. Han kommer ursprungligen från Kuba och är bosatt i Sverige sedan början av 2011. Alvarez har konstexamen från sitt hemland och erfarenhet av konstnärligt arbete på tre kontinenter. Vid sidan av sitt eget skapande har han varit verksam som konstlärare vid konstnärliga utbildningar på Kuba, i Mali samt i Sverige. 

De sommarjobbvilliga ungdomarna anmälde sig till projektet genom att skicka sina bildförslag till Raul Leon Alvarez. 20 ungdomar delades in i två grupper som fick jobba i tre veckor var. Gestaltningens tema blev varierande undervattensmotiv som färgglada fiskar, växter och abstrakta mönster som sträcker sig runt hela simhallens barnbassäng på både glas och väggar.

I samband med den stora konsttävlingen i Vårberg, som Stockholm konst och Stadsledningskontoret arrangerade inom ramen för Fokus Skärholmen, genomfördes flera tillfälliga konsthändelser under namnet BOK – Barnens offentliga konst.

Under maj hade eleverna i klass 1 C på Söderholmsskolan i Vårberg tillsammans med konstnären och pedagogen Anita Wernström och klassläraren Jessica Svahlin utforskat vad offentlig konst kan vara, hur den ser ut och vilken betydelse skala och perspektiv har. Barnen tog gruppvis fram sex olika skissförslag, som sedan skurits ut i plywood och placerats på en av de tre möjliga platserna för konst som ingår i den stora tävlingen. Platsen valdes ut genom en omröstning i klassen.

Verken visades 5–28 juni 2018.

Stureplan fick ett nytt ansikte när Jaume Plensas skulptur Chloe in Barcelona placerades utanför Nordstjernans huvudkontor. Barcelonafödde Plensa är en av vår tids mest betydande skulptörer och har skapat offentliga installationer över hela världen. Den 212 cm höga bronsskulpturen från 2014 är en gåva från Nordstjernan till Stockholms stad. 

Björn Erling Evensens vattenkonstverk Drottningen och hennes skepp (1969) som tidigare stod på platsen, flyttades under våren till Jarlaplan. Det var Nordstjernan som beställde även denna skulptur. 

Skulpturen gestaltar ett vackert, kontemplativt ansikte med slutna ögon. Chloe var i antika Grekland det andra namnet på fruktbarhetsgudinnan Demeter som brukade firas med en vårfest. Som kvinnonamn förekommer Chloe ofta i antiken och i den senare herdediktningen. För Nordstjernans styrelseordförande Viveca Ax:son Johnson symboliserar namnet det inre växandet. Mitt i bruset på Stureplan ska Chloe påminna om människans inre värld och vårt behov av tystnad och reflektion. 

Jaume Plensa är född 1955 och verksam i Paris och Barcelona. Sin första separatutställning hade han 1980 – numera arbetar och ställer han ut på gallerier och museer i Europa, USA och Asien. Han har erhållit en lång rad priser och utmärkelser, både nationella och internationella. Plensa har arbetat i traditionella material som glas, stål och brons men också mer ovanliga som vatten och ljus. Han leker ofta med skuggor och genomsiktlighet liksom förskjutning av dimensioner. Det lätt utdragna flickhuvudet med slutna ögon är ett återkommande motiv i Plensas konst. I de senaste verken är det ofta bokstäver som bygger den skulpturala formen.

Det poetiska verket av Björn Erling Evensen återvände till Stockholms kärna och fick en ny placering på Jarlaplan. Drottningen och hennes skepp är bekostad av Rederi AB Nordstjernan som donerade fontänskulpturen till Stockholms stad. 1969 placerades verket utanför ingången till rederiets kontor vid Stureplan. Under våren 2018 påbörjade det ett nytt liv, omgivet av grönska.

Idén bakom verket sägs vara en berättelse om en orientalisk drottning som kom med båt till svenska västkusten. I Björn Erling Evensens tolkning möter det hårda materialet (rostfritt stål) ett mjukt porlande vatten, som får viska fram en gåtfull berättelse. Drottningen och skeppet svävar på en vattenyta, som stilla rinner över den blanka metallen. I formspråket förenas här det abstrakta, som antyder, med det figurativa, som skildrar. Skulpturen blir ett poem om resor till och från fjärran, om äventyr, hemlängtan och hemkomst.

Björn Erling Evensen (f. 1924 i Stockholm) är skulptör med världsrykte. Han har utfört storskaliga offentliga konstverk i Sverige och utomlands, bland annat i New York, Oslo och Perth, Australien. Evensen är utbildad vid konstskolor i England, Frankrike och Rom. Hans formspråk har vuxit fram under en lång process. Nyfikenheten för formens auktoritet och dess oanade möjligheter har varit hans drivkraft. I sitt skapande har Evensen sökt det optimala uttrycket för det som är svårt att sätta ord på. Det kan handla om känslor och tillstånd. Den ursprungliga tanken bakom varje verk genomgår metamorfoser. Den förändras under skapelseakten, som i sin tur föreskriver egna villkor och gärna väljer sin egen väg. 

Evensen har genom åren experimenterat med olika material, format och även ljudinslag i sina verk. Han har välkomnat slumpen som en mäktig, mystisk kraft. Det undermedvetna och det medvetna sluter ett hemligt kontrakt i hans konst. När formerna knölas, bänds, vrids och slätas ut igen föds en sublim skönhet.

Maskinen är en interaktiv installation, där en konstnärlig form rymmer ett vetenskapligt innehåll. I sin konstnärliga gestaltning för förskolan Håven skapar Fredrik Paulsen förutsättningar för lärande genom lek. Hans mobila verk hjälper barnen att i lekens form närma sig mekanikens grunder.

Trots att vår vardag är fylld med mekaniska konstruktioner är barnens kunskaper kring kraftöverföring och så kallade ”enkla maskiner” ganska diffusa. En enkel maskin är inom fysik en inrättning som bara behöver en enkel kraft för att utföra mekaniskt arbete. Ett hjul, en cylinder eller en hävstång är exempel på enkla maskiner som var oumbärliga för uppförandet av antikens stora byggnadsverk som pyramider.

Den flexibla installationen Maskinen är ett modulsystem av geometriska former som passar in i varandra som om de var ett tredimensionellt pussel. Färgglada kugghjul, kuggstänger och cylindrar, utförda i textilklätt skumgummi, kan tillsammans bilda en maskin som barnen får bygga på egen hand. Stora format och mjuka former garanterar en fri och säker lek som leder till experimenterande med rörelse, kraft och stillhet.

Verket kan användas som ett pedagogiskt redskap men det följer också en konstnärlig tradition. Geometriska former utgör exempelvis grundstommen för abstrakt konst. Tekniken som en potentiell utopisk eller dystopisk kraft har utforskats av flera konstnärer, särskilt under 1960-talet. I format och material anknyter Fredrik Paulsen till popkonstnärer som Claes Oldenburg, som skapade mjuka versioner av vanligtvis hårda föremål och lekte med att överdimensionera vardagsting.

Fredrik Paulsen, född 1980, utbildades vid Beckmans Designhögskola i Stockholm och Royal College of Art i London. Han är intresserad av experimentell design och småskaliga produktioner. För närvarande driver han ett designkontor och är gästlärare på Formprogrammet på Beckmans Designhögskola.

Beth Laurins optimistiska skulptur Uppåt sträckte ut sina armar mot alla som passerade stadens sommartorg i korsningen Bergsgatan och Scheelegatan. Under hösten fick den en ny placering på Drottninggatan. Verket, som är 130 cm högt och gjutet i brons, är en förstoring av en figurin på cirka 13 cm. Den beställdes av Stockholm konst och skapades av Beth Laurin med assistans av skulptören Niclas Malmström 2015. Verket ingår i en serie som gestaltar olika känslotillstånd. 

Beth Laurin, född 1935, och hennes skapande är ett stycke svensk konsthistoria. Hennes konst föds ur en obändig nyfikenhet för olika material och deras potential. Formspråket pendlar mellan det figurativa och det abstrakta. Beth Laurin har varit starkt engagerad i jämlikhetsfrågor. Hennes konst agiterar inte. Den utgår ifrån allas lika värde.

---

Trafikkontoret har framgångsrikt drivit sommargågator och sommartorg i staden under rubriken Levande Stockholm de senaste åren. Stockholm konst bidrog i somras med tre olika konsthändelser för Levande Stockholm.

Kanaanbadet i Grimsta naturreservat är ett vackert rekreationsområde vid Mälarens strand. Truls Melin har skapat ett platsspecifikt konstverk som utgör ett nytt blickfång mitt i naturen.

Truls Melins konst talar med en lågmäld men distinkt röst. Hans formspråk är personligt och poetiskt. Varsamt insmugna självbiografiska referenser finns där ibland. Hans verk påminner ofta om överdimensionerade leksaker som hos vuxna väcker och hos barn skapar minnen. Delar av maskiner och fordon, som cyklar, båtar eller flygplan återkommer som motiv i gåtfulla konstruktioner i flera delar som fogas samman. Melins konst slår en brygga mellan klassisk skulpturtradition och postmodernismens ironiska återbruk.

Den platsspecifika skulpturen för Kanaanbadet består av 1022 stengodsplattor med svampmotiv i högrelief. Plattorna är glaserade i ljusrosa på Porslinsfabriken i Lidköping. Små, besläktade och ändå helt unika delar fogas här samman i en monumental helhet med måtten 2,6×5,5 m. Skulpturens uppbyggnad och plattsättning är utförd av Ismo Riipinen och Peter Fridén.

Som minimalisterna på 1960-talet väljer Truls Melin enkla former som ingår i ett seriellt system. Hans skulptur lockar med sin anspråkslösa skönhet som på ett sofistikerat sätt genomsyrar både formen och innehållet. Den poetiska titeln Svamp är en sentimental blomma både inbjuder till och drar sig undan tolkningar. Här finns nostalgi, mild humor och absurda inslag. Medan tanken förvirras, går känslan på högvarv. För logiken i Truls Melins verk är helt hans egen. Hans konst är som en dröm om det som vanligtvis kallas verkligheten.

Truls Melin, född 1958 i Malmö, bor och arbetar i Köpenhamn. Han utbildades vid Malmö Konstskola Forum 1978–79 och vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn 1979–84. Melin representerade Sverige på Venedigbiennalen 1993. 2007 fick han Moderna Museets Vänners skulpturpris.

Hans Isakssons konstnärliga gestaltning Fruktstund för Spelbomskan 13 består av sex skulpturer i gjutjärn och aluminium. Det tydliga formspråket integrerar skulpturgruppen med den omgivande arkitekturen och landskapet.

Spelbomskan 13 uppfördes 1929 för Biokemiska forskningen vid Stockholms högskola och har använts som kontorsbyggnad. Byggnaden ingår i det vetenskapliga centrum som området kring Observatorielunden har utvecklats till från sent 1800-tal och framåt. Under de senaste åren har Spelbomskan 13 byggts om till grundskola för årskurserna 7–9.

Inspirationen till verken kommer från de kända scenerna i Walt Disneys animerade version av Djungelboken av Rudyard Kipling. När Baloo undervisar Mowgli i överlevnadskonsten visar han hur man balanserar frukter på den ena klon för att sedan äta upp dem. Det handlar såväl om vänskap och lek som om komplicerade bokstavliga och symboliska balansakter som kräver tålamod och skicklighet och som förbereder en på eventuella misslyckanden. 

Tingens förgänglighet, bräckliga konstruktioner och staplandet av runda, amorfa former i olika storlekar har ofta fascinerat Hans Isaksson. Motiven återkommer också i hans skulpturgrupp för Spelbomskan. På en sockel av bohusgranit har konstnären placerat en trave med 13 frukter i gjutjärn. Konstverket riktar sig muntert mot skyn. Mindre skulpturer finns integrerade med de platsbyggda sittbänkarna, ritade av Cedervall arkitekter. Bananklasar som ett arabeskmönster återkommer i två galler/spaljéer, sandgjutna i aluminium. Äpplet, kunskapens frukt, i gjutjärn med runda magneter runt om har placerats i en av nischerna inne i skolans entré. 

Hans Isaksson, född 1962, gick ut Konstfack 2000. Hans främsta konstnärliga uttryck är skulptur men hans skapande omfattar även måleri, hantverk och installation.

Stadsmuseet i Stockholm är fyllt med och utgör självt kulturhistoria. Museet är stängt för ombyggnad och rustas upp såväl invändigt som utvändigt. I totalrenoveringen ingår även förändringar på innergården där en ny konstnärlig gestaltning av konstnären och formgivaren Katja Pettersson får förbinda det förflutna med framtiden.

Den ursprungliga byggnaden uppfördes redan på 1660-talet. Arkitekterna var både Nicodemus Tessin den äldre och den yngre. Till följd av Stockholms urbana utveckling ingår den idag i en komplex stadslösning kring Slussen. Redan från början har byggnaden på olika sätt tjänat staden och dess medborgare. I 80 år har den varit säte för Stadsmuseet.

I den pågående renoveringen ingår en ny konstnärlig gestaltning för Stadsmuseets innergård. Katja Pettersson har utgått från husets och stadens historia. Vatten, som både löper genom och omger Stockholm, har alltid präglat stadens identitet som ”Nordens Venedig”. Utifrån dessa förutsättningar föddes idén om att gårdsplanen skulle gestaltas som en vattenspegel. Gårdens golv täcks med en mosaik som föreställer huset, som om byggnaden speglades i vattnet. Mönstret utförs i olika stensorter i skiftande nyanser av grått.

Möjligheter för framträdanden och andra aktiviteter främjas genom ett podium som Katja Pettersson skapar som en upphöjd del av gården. Det konstrueras av svetsad plåt och beläggs med samma sten som resten av gården. Podiet och belysningen kommer att bli klara 2019. De övriga entréerna till museet markeras med kryss i gjutjärn, som monteras i nivå med gatstenen.

Katja Pettersson, född 1972, tog masterexamen i industridesign på Konstfack 2004. Hon arbetar med rättvis design och som föreläsare och lektor, bland annat på Konstfack. Hon var en av grundarna till designgruppen Front och företaget 50/50.

Från 5 till 8 januari badade skulpturen av Elin Wägner vid S:t Eriksplan i rosa ljus. Ljussättningen var en del i den årliga internationella ljusfestivalen Illuminate Herstory. 

Festivalen startade på Irland 2017 med syftet att lyfta och se kvinnliga förebilder idag och historiskt. Från och med 2018 äger den rum över hela världen samtidigt. Stockholm konst deltog genom att lysa upp skulpturen av Elin Wägner (1882–1949), som skapades av konstnären Siri Derkert (1888–1973). Båda har betytt mycket för kvinnors frigörelse och möjligheter i samhället, Wägner som kvinnorättskämpe och medlem i Svenska Akademien och Derkert som banbrytande och säregen konstnär. 

Skulpturen, som invigdes på S:t Eriksplan i augusti 2014, är en gåva från Elin Wägner-sällskapet till Stockholmsk stad. Sällskapet hade arbetat sedan 2011 för att få till stånd en skulptur av författaren och samhällsdebattören i Stockholm. Förslaget att inte beställa något helt nytt utan låta förstora Siri Derkerts lilla ögonblicksbild av Wägner kom från Ulf Linde. Det var också han som tipsade om att Rune Rydelius kunde vara rätt person att utföra uppdraget. 

Derkerts skulptur skapades 1945 på Fogelstad och visar Elin Wägner när hon håller tal, med papper i handen och överkroppen koncentrerat framåtlutad. Den finns i brons i Bonnierska porträttsamlingen på Manilla. Den version av Elin Wägner håller tal som finns på S:t Eriksplan är cirka 160 cm hög. Skulpturen kom på plats 2014 som en påminnelse om att det var 70 år sedan Elin Wägner valdes in i Svenska Akademien.

Luftkroppar är en konstnärlig gestaltning av Daniela Hedman där det visuella och taktila har lika stor betydelse. Skulpturgruppen har skapats för förskolan Sandslottet. 

I allt vi gör, i alla våra erfarenheter, är kroppen alltid med. Vi upplever världen utifrån kroppen som frivilligt eller motvilligt samspelar med sin omgivning. Det är också kroppen som alltid står i centrum för Daniela Hedmans skapande. Hon intresserar sig för såväl dess fysiska som dess symboliska sida. Med sitt experimentella formspråk skriver hon in sig i en lång konstnärlig tradition som kretsar kring människokroppen som ett yttre skal och som en behållare för jaget.

Arbetet med den konstnärliga gestaltningen började med workshoppar med förskolebarn som bland annat fick tänka fritt kring olika kroppars likheter och olikheter. Hela verket består av ett flertal mindre skulpturer i aluminium. Det är avgjutningar av händer, hudmönster, navlar, ryggpartier med flera. Skulpturerna är utplacerade på olika höjder i landskapet utanför förskolan. Alla utom en finns inom räckhöjd för barnen, som även får utforska dem taktilt. 

Titeln Luftkroppar pekar på luftens konkreta och symboliska betydelse för gestaltningen. Luften, som omsluter kroppen, är en förutsättning för att vi ska kunna andas. Luften utgör också ett mellanrum eller en osynlig länk mellan olika kroppar. Vissa av Daniela Hedmans aluminiumobjekt är dessutom mobila och behöver luft för att aktiveras. Så är fallet med Vindsnurran – en poetisk tolkning av hårets rörelse – som är placerad högt ovanför marken och börjar rotera när den smeks av vind. 

Daniela Hedman, född 1979, utbildades bland annat vid Nyckelviksskolan och Konstfack i Stockholm. Hon har haft en rad separat- och grupputställningar i Sverige och utomlands. Hon är representerad i Röhsska museets samling.

Kom in på en kopp är den inbjudande titeln på Kristina Müntzings konstnärliga gestaltning för bostadskvarteret Giggen. Verket skänker platsen en estetisk identitet.

Först ser det ut som en abstrakt dekor. Rektanglar och kvadrater flätas om varandra i ett komplext mönster. Närmare den robusta betongmur som binder samman olika gårdsplan börjar dock blicken urskilja former i reliefen. Mönstret består av planritningar till de 75 lägenheter som finns i de nya bostadshusen i kvarteret. Små LED-lampor, infällda i betongen, tänds vid skymningen och låter verket leva även på natten. 

Kristina Müntzing har skapat en gestaltning i tålig, grafisk betong. Det nya kvarteret möjliggjordes när den kulturhistoriskt värdefulla Panncentralen, ritad av arkitektkontoret Ancker-Gate-Lindegren på 1950-talet, behövde rivas av miljöskäl. Müntzings konstverk refererar lekfullt till den tid som var en guldålder för skandinavisk formgivning med funktionella, eleganta vardagsprodukter. Inom arkitekturen blev ”brutalism” ett samlingsnamn för 1950-talets arkitektur som betonade obehandlade material, främst betong, med synliga konstruktioner.

Kristina Müntzings formspråk är stilfullt sobert. Hon redovisar ritningarna till alla lägenheter från området men leker med skalor och låter linjerna i planlösningarna gå in i och ut ur varandra. När fasaden används som en projektionsyta för det som finns bakom den påminns vi också om att mitt golv är någon annans tak. Vi lever separat men vi bor tillsammans i en huskropp som skyddar alla.

Kristina Müntzing, född 1973 i Helsingborg, utbildades vid Goldsmiths College i London och Konsthögskolan Valand i Göteborg. Hon har i perioder varit bosatt utomlands, bland annat i Buenos Aires, Istanbul, London och senast i Berlin. Hennes konst har visats i Sverige och utomlands, på Kiasma i Helsingfors, Svenska institutet i Paris, Eskilstuna konsthall och senast i somras på Arbetets museum i Norrköping.

När Kista vård- och omsorgsboende skulle byggas om fick konstnären Kristoffer Sundin uppdraget att skapa en konstnärlig helhetsgestaltning för den nyrenoverade byggnaden. Han valde nötskrikan som ett genomgående tema.

Kista vård- och omsorgsboende ställer särskilda krav på en konstnärlig gestaltning jämfört med andra allmänna platser. Det är ett hem för äldre, som ger omsorg och gemenskap. Verksamhetens karaktär kräver att konsten får ta plats och göra avtryck i interiören, men på ett varsamt och respektfullt sätt.

I samarbete med formgivaren Hanne Lindberg har Kristoffer Sundin skapat en platsspecifik, konstnärlig gestaltning som förmedlar lugn och enkelhet, positiv energi och tydlighet. I den rumsliga helhetsinstallationen ingår gardiner, amplar, taklampor, broschyrställ, klockor, våningsskyltar, bord, anslagstavlor och fria bergsliknande former runt rummens väggar. Alla dessa delar förhåller sig till ett fågelmotiv – nötskrikan – som svävar mitt i rummet. Kristoffer Sundin har tagit fasta på att nötskrikans glömska är dess främsta bidrag i ekosystemet. Nötskrikan samlar ekollon och brukar glömma var nötterna gömts. Fågeln hjälper därmed eken att fortplanta sig. 

Verket som helhet består av olikartade delar, platsspecifika objekt och fint hantverk som kompletterar boendemiljön. Olika material som granit, marmor, betsad och oljad furu, kork, terrakotta, glas, pärlemor och textil skänker en rikedom av taktil upplevelse. En sober men distinkt färgsättning bidrar till att skapa en vacker och trygg innemiljö för boende, personal och besökare. 

Kristoffer Sundin är inredningsarkitekt, möbelformgivare och konsthantverkare. Han utbildades vid Konstfack i Stockholm 2007–2011. Hans produktion utmärks av småskalighet, experimentlusta och lekfullhet, oavsett vilket material han än arbetar med. Syftet med de objekt som han skapar är att de får behålla sin själ.

Chmury/Clouds/Moln, ett verk av tonsättaren och ljudkonstnären Marta Forsberg, strömmade ur Ljudbänken i Tensta. Det var andra delen i ett treårigt projekt där sex konstnärer skapar ljudkonst för olika platser i Stockholm.

Ljudverket i Tensta Chmury/Clouds/Moln handlar om mellanförskap – ett tillstånd som man kan hamna i när man växer upp mellan olika kulturer med olika språk. Ljudkonstnären Marta Forsberg växlar obehindrat mellan svenska, polska och engelska. Varje språk har särskild betydelse i hennes värld. Svenska var det första språket. Polska är en dyrbar skatt, som hon dock skämdes för som barn. Engelska blev kärlekens språk.

Att växla mellan olika språk kan innebära att man plötsligt upplevs som en främling. Ibland tvärtom. Marta Forsberg har med tiden börjat omfamna språken som en gåva. Från att förneka dem har hon lärt sig att älska dem, oavsett omgivningens reaktioner. Konstnärens personliga erfarenheter kan bli en spegel för var och en. Verket i sin helhet är en kärleksförklaring till mellanförskapet, där språken blir såväl känsloladdade som föränderliga nycklar till olika rum och sammanhang. 

Den här gången var verket i Ljudbänken ett collage av olika texter från de berömda poeterna och författarna Karin Boye, Wisława Szymborska och Virginia Woolf som på varsitt språk skildrar moln, himmel och stjärnor. Trots att orden klingar olika handlar allting om samma sak. 

Marta Forsberg är född 1989 och utbildad vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm och vid Fryderyk Chopin-musikuniversitetet i Warszawa, Polen. Hon arbetar med installationskonst och elektronisk musik. Under de senaste åren har hon utforskat rumslighet och intimitet i musik och framförande.

---

Ljudbänken är ett tillfälligt och ambulerande konstprojekt som huvudsakligen presenteras i Stockholms ytterstadsområden. Det är ett samarbete mellan Stockholm konst och Audiorama, ett rum för ljudkonst, som initierar och driver projekt med inriktning på samtida ljudkonst och musik. 

Uppdraget att tillverka en bänk som kan rymma uppspelningsutrustning samt möjligheter till drift gick till designern och möbelformgivaren Jonas Wahlström. 

Sex svenska och internationella ljudkonstnärer har bjudits in att skapa varsitt platsspecifikt verk till Ljudbänken, som aktiveras under sex veckor på våren och lika länge under hösten på olika platser i Stockholm. Träet i bänken kommer från sjukdomsangripna almar i Humlegården. Under hösten 2018 kom Ljudbänken bokstavligt talat tillbaka till sina rötter.

Mobila Galleriet är ett litet galleri som man kan ta med sig och köra runt, framtaget av arkitekten Erika Wolters som examensarbete på Arkitekturskolan, KTH 2017. I Midsommarkransen vistades Mobila Galleriet på flera olika platser under juni och juli, tillsammans med sin värd Elias Aabjerg. Projektet var ett samarbete med Institutionen för Konsthantverk, Textil; fyra masterstudenter visades stafettvis, en vecka var.

Lourdes González Osnaya
Titel: Utan titel
Material: Lökskal, bivax, majsskal
Visningstid: 25–29 juni

I sitt arbete utgick Lourdes González Osnaya från hur hantverk kan relatera till samhället och fungera som ett redskap i kommunikationen mellan människor, framför allt i ceremoniella sammanhang. Hon ville väcka tankar och känslor genom att leda vår uppmärksamhet till vardagsvarans poesi. I Mobila Galleriet arbetade hon med material som har specifika och unika fysiska kvaliteter: lökskal, bivax och majsskal.

Lourdes González Osnaya, född 1982 i Mexiko, är textilkonstnär, tillfälligt baserad i Stockholm. Hon tog examen från Masterprogrammet CRAFT! på Konstfack våren 2018. Hon har tidigare studerat design och hantverk i Mexiko, Japan och Spanien.

DanFong Wang
Titel: The Sparkle, The Blossom, And The Milky Land, 2018
Material: Animation och textila verk
Visningsperiod: 2–6 juli

DanFong Wang visade ett animerat textilverk baserat på broderi och nålad filt. Historien kretsade kring moderskap, kärlek, gullighet, offer, absurditet och humor. Animationen var inspirerad av en buddistisk text och av den bibliska berättelsen om Eva. I galleriet visades även textila objekt.

DanFong Wang, född 1993, är en textilkonstnär från Taiwan. Hon bor i Stockholm och tog examen från Masterprogrammet CRAFT! på Konstfack våren 2018.

Kristina Lundsjö
Titel: Waste Not, Want Not!
Material: Linne och bomullstyger, pigmentfärg
Visningsperiod: 9–13 juli

Kristina Lundsjö arbetar med inriktning mot textiltryck. I Mobila Galleriet visade hon måleriska textilcollage av ärvda tyger. I en lekfull och experimentell praktik blandas tekniker som applikation, digitaltryck och screentryck. På detta sätt transformerar konstnären gamla textilier och för dem in i samtiden. 

Kristina Lundsjö, född 1981 i Stockholm, tog examen från Masterprogrammet CRAFT! på Konstfack våren 2018 och har även en kandidatexamen från Beckmans Designhögskola.

---

Trafikkontoret har framgångsrikt drivit sommargågator och sommartorg i staden under rubriken Levande Stockholm de senaste åren. Stockholm konst bidrog i somras med tre olika konsthändelser för Levande Stockholm.
25 juni–27 juli

Kristina Matouschs konst är kaxig och precis. Den gestaltar utan att berätta och den döljer lika mycket som den visar upp. I samband med en omfattande renovering av Medborgarhuset har Matousch skapat en temporär konstnärlig gestaltning på planket som omsluter byggplatsen.

Medborgarhuset i Södermalms hjärta är viktigt för många stockholmare. Byggnaden uppfördes 1936–1939 efter ritningar av Karl Martin Westerberg. I det mångfunktionella huset ryms hörsalar, bibliotek, gymnastiksal och simhall med mera. 2016 påbörjades en totalrenovering av huset.

Under renoveringsarbetet har huset omgetts med ett plank som har fått ett dubbelsyfte. Det skyddar byggplatsen och ger utrymme för ett temporärt konstverk. Det konstnärliga uppdraget gick till Kristina Matousch, som även kommer att skapa en ny entré till Medborgarhuset.

Kristina Matouschs formspråk bygger ofta på ytterligheter som det statiska och det dynamiska, det mjuka och det hårda, det synliga och det osynliga. Utifrån denna knivskarpa logik har Matousch skapat ett verk som tydligt markerar gränsen mellan utanför och innanför. Hon har försett planket med ett gigantiskt skärp och ett metallspänne som bär med sig ett löfte inför framtiden. Idémässigt är konstverket ett syskon till det Blixtlås som konstnären skapade för Stortorget i Gävle.

Att bruksföremål kan förvandlas till konst har redan surrealisterna och Marcel Duchamp lärt oss det mesta om. Kristina Matouschs konst bygger på den minimalistiska sakligheten och den strama skönhet som finns i enkla föremål, industriella material och återhållsamma färgskalor.

Kristina Matousch, född 1974 i Kalmar, utbildades vid Nordiska konstskolan i Karleby i Finland och på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Sedan debuten år 2000 har hon haft en rad uppmärksammade utställningar och skapat flera offentliga verk.

Ljudbänken c/o KMH var en specialsatsning inom det ambulerande konstprojektet Ljudbänken vars syfte är att skapa ljudkonst för olika platser i Stockholm. Här var projektet ett samarbete mellan Stockholm konst och Kungl. Musikhögskolan, KMH, där fyra studenter sände varsitt verk, tre veckor vardera.

De fyra tonsättarna som bidrog var:

Mattias Hållsten
Titel: Tūla, 2018
Längd: 45 min.
Visningsperiod: 1–18 juni

Ljudverket bestod av syntetiskt genererade orgeltoner, som närmast ändlöst upprepade tonhöjder härledda från en harmonisk övertonsserie. Stycket har varken tydlig början eller slut. Varje lyssnare fick därmed en unik upplevelse. Mattias Hållsten är tonsättare och ljudkonstnär som vanligtvis jobbar med syntetiskt genererat ljudmaterial. Han studerar för närvarande elektroakustisk komposition på Kungl. Musikhögskolan och har arbetat både inom traditionella konsertförhållanden och med installationer och performance.

Maria Lindström
Titel: The Inner Square, 2018
Längd: 10 min.
Visningsperiod: 19 juni–6 juli

Musiken i verket syftade till att flytta fokus från de historiska händelserna till de enskilda människornas berättelser. Gustav Adolfs torg ligger mellan Stockholms kändaste byggnader: Kungliga Operan, Kungliga slottet och Sveriges riksdag. På dessa institutioner har historiska händelser utspelat sig. Byggnaderna är en viktig del av stadsbilden och de påverkar torgets atmosfär. Torget har dock genom århundraden även varit en plats för människan som individ. I ljudverket fick dessa röster berätta sin historia.

Maria Lindström är kompositör och musiker. Hon har bakgrund som folkmusikviolinist och kombinerar element från traditionell folkmusik med elektroakustisk musik i sina kompositioner. Hennes verk har framförts på bland annat Dalarnas museum, Konserthuset i Stockholm, Førdefestivalen och London Filmfestival. Hon är en av drivkrafterna bakom plattformen Ättiksfabriken Art Space i Falun.

Daniel M Karlsson
Titel: The Built Environment, 2017
Längd: 60 min.
Visningsperiod: 7–24 juli

Verket var ursprungligen skapat för Oyster 2017 – ett seminarium för landskapsarkitektur som undersöker förhållandet mellan natur och mänsklighet utifrån filosofiskt, antropologiskt och praktiskt perspektiv. Människans påverkan på jordens geologi och ekosystem är så global att den nuvarande geologiska epoken föreslås kallas för antropocen, ”människans tidsålder”. Våra handlingar har konsekvenser och genererar många frågor. Är naturen verkligen ”natur” om den är konstgjord? Vad är naturen i ett urbant samhälle? Vilka konsekvenser får naturens försvinnande från människans livsmiljö?

Daniel M Karlsson är tonsättare och musiker, inriktad på textur och klangfärg. Han arbetar huvudsakligen med algoritmisk komposition.

Fredrik Mathias Josefson
Titel: What Word Can I Say To Convince You That
All My Happiness Is In Loving You?, 2018
Längd: 37:30 min.
Visningsperiod: 25 juli–10 augusti

Fredrik Mathias Josefson har under flera år rört sig i gränslandet mellan ljudkonst och elektroakustiska kompositioner och ifrågasatt begrepp som installation och komposition. Högtalarelementen gör att luften vibrerar och når öronen som ljud. I detta verk har vibrationerna förskjutits från luften till objekten, från det immateriella till det materiella. Verket manifesteras som ett klipp i ett narrativ. Tiden är frusen, men ingenting är stilla – allting vibrerar.

Fredrik Mathias Josefson är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan, Kungl. Tekniska Högskolan och Kungl. Musikhögskolan i Stockholm. Han är medlem i Fylkingen och aktiv på Elektronmusikstudion (EMS). Han är engagerad i de internationella experimentella och elektroakustiska musik- och konstscenerna. Hans arbete omfattar digitala och analoga medier. Han bor och arbetar i Stockholm och Hamburg.

---

Trafikkontoret har framgångsrikt drivit sommargågator och sommartorg i staden under rubriken Levande Stockholm de senaste åren. Stockholm konst bidrog i somras med tre olika konsthändelser för Levande Stockholm. 
1 juni – 10 augusti

Åkeshovs sim- och idrottshall uppfördes 1959 i en tidstypisk modernistisk arkitektur efter ritningar av Åke E Lindqvist Arkitektkontor. Byggnaden har stora glasade partier, motfallstak samt flacka sadeltak.

Konstnären Anna Renström bjöds in att arbeta inomhus på flera väggar och pelare i en korridor innanför entrén. Hennes målningar är utförda på asklaminerade MDF-skivor. Gestaltningen Omklädd passar tematiskt ihop med anläggningens verksamhet. Huvudmotivet är utspridda och hopvikta vardagskläder. Formerna skiftar från tydligt igenkännbara till kraftfullt reducerade. Ena gången är det en varm, stickad tröja och en livfullt rosa skjorta, andra gången ett sjok av mönstrat tyg och texturer som fångar ögat med sina detaljer. Mönster och veck skapar en böljande rörelse i en interiör där det monumentala och det intima möts i samma verk. Koloriten i målningarna baseras på byggnadens färgskala. Det handlar om flera nyanser av vitt, grått och grönt samt kontrasterande rosa. Inslag av glada, starka färgnyanser livar upp helheten och väcker upptäckarglädjen hos barn och vuxna.

För att göra det möjligt för synskadade att uppleva konstverket har Anna Renström adderat en bronsrelief, taktilt avläsbar på motstående pelare. I den gröna tröjan på en av målningarna syns tre stora, glänsande knappar. Dessa detaljer har konstnären återskapat i form av spegelblanka, lackade bronsobjekt. Den nedersta knappen är i lagom höjd för att ett barn skulle kunna spegla sig i. 

Anna Renström, född 1970, utbildades vid Konsthögskolan i Umeå 1993–1998. Hon har bred erfarenhet av att arbeta med måleri och objekt i olika material. I sin konst växlar hon ofta mellan abstraktioner och realistiska figurationer. Renström har haft flera utställningar i Sverige och utomlands. Hon är representerad i flera landsting, kommuner och i Statens konstråd.

Med risk att försvinna är den talande titeln på Hanna Hedmans konstnärliga gestaltning för förskolan Klippan i Rågsved. Smyckekonstnären Hanna Hedman har skapat ett fantasifullt mönster som fångar blicken, väcker tankar och triggar fantasin. Det är för tredje gången som motivet används på ett staket inom ramen för ”Framtidens förskolor”. 

Staketet av laserskuren och lackerad plåt är ett konstverk i form av en detaljrik dekor. Motivet utgörs av djur och växter som hotar att försvinna från Sverige. Därmed skapas en poetisk berättelse om naturens rätt till överlevnad. Verket är samtidigt en kärnfull kommenterar i miljöfrågor och debatten kring den minskande biologiska mångfalden. Sommarens värme har skänkt många av oss lika mycket njutning som klimatångest. Miljökonflikterna är en av världens mest brinnande problem. Konstverket påminner om att de växter och djur som idag lever och andas inom kort kanske bara är en fantasi. Staketet med det organiska mönstret blir ingen gräns utan snarare en projektionsyta där lek och kunskap får mötas på jämbördiga villkor.

Hanna Hedman, född 1980, är utbildad vid Konstfack i Stockholm och på Nya Zeeland. Hon inspireras av mönster direkt från naturen och av islamiskt hantverk. Hedmans fantasifulla smyckekonst kännetecknas av en omsorgsfull komposition. Organiska motiv i silver och koppar förvandlas till skulpturala objekt som ruvar på oanade berättelser. Formgivningen förvandlas här till konst som bäst exponeras på människokroppen. Hedman har haft en rad separatutställningar i Sverige och utomlands och har också deltagit i samlingsutställningar i Kina, USA och Tyskland.

Fastigheten Strandviolen 6 i Hässelby villastad används som en ny gruppbostad (ett LSS-boende) för personer med olika typer av funktionsnedsättning. Här finns sex lägenheter med ett gemensamt allrum och en korridor. Stockholm konst kom tillsammans med Micasa Fastigheter överens om att istället för att arbeta med byggnadsintegrerade verk göra ett så kallat riktat inköp av konst. Verken har placerats i de allmänna utrymmena. Konstnärerna och deras verk har valts med hänsyn till gruppboendets karaktär. Syftet är att konsten just i detta fall skulle bidra till skapandet av en trivsam, levande men också lugn miljö för alla som vistas här.

Hertha Hansson (f. 1980) tar betraktaren med på en upptäcktsfärd genom pappersarkets obegränsade möjligheter. Hennes bildsvit Årstider 1–5 (2017), i akryl på papper, växlar mellan olika färgtemperaturer. Den orangeröda färgen glöder, den blåa svalkar. Här finns en ordlös berättelse om vårens grönska och vinterns is. Målningarna vibrerar av subtil energi.

Linnea Nordberg (f. 1958) skapar i olja på pannå. Hennes vackra landskapsmålningar i intimt format har frigjort sig från realismens stränga krav och har kommit till som ett resultat av en upplöst penselskrift. Det antyds mer än avbildas i dessa vyer. Målningarna förmedlar lyriska stämningar och naturens själ i jordnära färger som växlar mellan varmt och kallt. 

Vid entrén placeras även ett verk av Jan Albert Carlsson (f. 1956). Hans olja på duk pendlar mellan ljusa och mörka färgtoner. Konstnären gestaltar en miljö där natur och kultur möts på ett skarvlöst sätt. Mitt i ett bergslandskap finns ett hus med en glasfasad som ger betraktaren en fri insyn till interiören. En grupp människor, kanske vänner, samlas kring ett bord. Över helheten, såväl naturen som interiören, vilar ett serent lugn.

I samband med stadens stora stadsutvecklingsprojekt Fokus Skärholmen har Stockholms stad avsatt 16 miljoner kronor för ett offentligt konstverk av högsta kvalitet i Vårberg. Tävlingen utlystes internationellt hösten 2017 och fem konstnärer bjöds in att skissa på sina förslag under våren 2018. Tävlingen är Stockholms stads enskilt största satsning på en offentlig konstnärlig gestaltning.

De fem tävlingsbidragen visades för allmänheten på Kummelholmen, Vårholmsbackarna 120 under perioden 23 augusti– 2 september.

• Sten, sax, påse – konstnär Kristina Matousch (Sverige)
• Soltidsscener – konstnär Rosa Barba/studio rb (Italien/Tyskland)
• Se bergen – konstnär Ebba Bohlin (Sverige)
• Vårbergs jättar – Xavier Veilhan (Frankrike)
• Värna om stadens andar – Superflex/Schul Landskabsarkitekter (Danmark)

Vinnaren blev den franske konstnären Xavier Veilhan med förslaget Vårbergs jättar. ”Vårbergs jättar är ett visuellt slagkraftigt förslag som går att möta med kroppen och som etsar sig fast i medvetandet hos betraktaren. Det är lekfullt och har samtidigt en tyngd och tidlös närvaro”, säger juryn i sitt utlåtande och fortsätter: ”Med gestaltningen kan fler naturliga mötesplatser uppstå i Vårberg och existerande kvaliteter förstärkas. Verket har potential att bli ett oföränderligt riktmärke i en miljö som ska genomgå kraftiga omdaningar.” 

Xavier Veilhan (f. 1963) är en av den internationella konstvärldens mest etablerade och erkända konstnärer. Han har sedan debuten på 1990-talet arbetat med storskaliga installationer där han utforskar världen omkring oss genom att ständigt växla mellan det illusoriska och det verkliga. I sina arbeten konfronterar han publiken med skalförskjutningar, stiliserade och förvrängda objekt eller visuella effekter som sätter seendet på prov och får oss att ifrågasätta vad det egentligen är vi ser. Veilhan representerade Frankrike på Venedigbiennalen 2017. Han har sedan tidigare två mindre offentliga gestaltningar i Sverige och samarbetar med Stockholmsgalleriet Andréhn-Schiptjenko. 

Juryns sammansättning:

• Mårten Castenfors, chef Stockholm konst och Liljevalchs (juryns ordförande)
• Karin Ahlzén, arkitekt SAR/MSA, projektchef Fokus Skärholmen, Stadsledningskontoret
• Ernst Billgren, konstnär
• Frida Cornell, gästcurator, Stockholm konst
• Emma Lundborg, landskapsarkitekt LAR/MSA, Exploateringskontoret
• Ann-Sofi Noring, vice museichef, Moderna Museet
• Anita Wernström, konstnär, Vårberg

På Vårholmsbackarna ligger Kummelholmen. En gång var det en oljeeldad hetvattencentral. 1997 togs den ur drift. Konstmännen Torbjörn Johansson och Jan Watteus såg en stor potential i den gråa betonglådan som andades rå skönhet. När Fortum sålde 2013 slog de till och öppnade Kummelholmen. Den uttjänta industriella miljön blev ett rum för konst och en mötesplats. Kallt. Fuktigt. Mörkt på fasaden och mörkt inuti. Inte alla typer av konst kan visas här. Känsliga material överlever inte. 

Detta gäller dock knappast Lars Kleens robusta skapelser. De trivdes här som om de var en organisk del av den karga arkitekturen. Under sommaren 2018 fick Kleen nycklarna till hallen och helt fria händer. Resultatet blev svindlande vackert på det råaste och samtidigt mest poetiska sätt. I Kummelholmens största rum strandade en båt, likt ett enormt valskelett på en smal sandremsa. Ljuset i smala slingor rann in genom några små fönster. Skuggspelet blev en del av verket. I de mindre rummen placerades modeller och skisser till de verk som Kleen i åratal återkommit till. 

Under vintern 2018 visades utställningens del två Ö. Verken fortsatte att luta sig mot sina egna gränser någonstans mellan visionär arkitektur, basal byggnadskonst och hantverk. Material – träplankor, armeringsjärn, rep, stål, tegel, cementplattor – återbrukades. Det var storskaligt och monumentalt, fragilt och intimt på samma gång. Vidunderliga konstruktioner klättrade upp i rummen. De expanderade, växte, och tycktes röra sig för att plötsligt stelna. 

Kleens skulpturer och konstruktioner ackompanjerades av ett sparsmakat urval av kamerans nestor Gunnar Smolianskys svartvita fotosviter. På Kummelholmen speglade sig två skilda konstarter i varandra. Stockholm konst bidrog till finansieringen av utställningarna för att medverka i det viktiga arbetet med kulturell aktivering av ytterstaden via en av Sveriges främsta skulptörer. 

Ljudverket Ett kluvet hus av Hans Rosenström strömmade ur en ljudbänk i Humlegården. Träet i bänken kommer från sjukdomsangripna almar i Humlegården. Därmed återvände Ljudbänken bokstavligt talat till sina rötter. 

Rosenströms konstnärliga uttryck är oftast immateriellt och platsspecifikt. Hans konst lockar med sin gåtfullhet och tvingar oss att konfrontera våra sinnen. Ett kluvet hus är en ljudinstallation som tar avstamp i människokroppen. Enligt den franske 1900-talsfilosofen Merleau-Ponty börjar all vår erfarenhet i kroppen. Vi upplever världen utifrån kroppens samspel med omgivningen. Varje upplevelse är unik. Två personer kan därför aldrig befinna sig i exakt samma rum – min uppfattning om det som omger mig skiljer sig från din. I alla våra erfarenheter är kroppen alltid med.

Hans Rosenström har särskilt intresserat sig för det talade ordets mekanismer och hur språket låter oss möta världen utifrån en annan persons perspektiv. Rösten är ett instrument som åtminstone teoretiskt hjälper oss att tränga igenom den andras fasad. Orden föds inne i en avsändares kropp, men när de uttalas får en mottagare uppleva dem inom sig. Varje gång vi talar och någon hör oss invaderar vi en annan kropp. Rösten överskrider den kroppsliga barriären.

Det poetiska verket har skapats i dialog med den brittiske hypnotisören och hypnoterapeuten Charles Montagu. Ljudsekvensen består av två röster, en mans och en kvinnas. Deras sjungande stämmor med finlandssvensk dialekt flätas samman i en intensiv, sinnlig ljudinstallation. Den väcker frågor kring hur språket påverkar kroppen och hur uttryckssätt, tonläge och intonation kan beröra lyssnaren fysiskt.

Hans Rosenström, född 1978, utexaminerades från Bildkonstakademin i Helsingfors 2007 och har också studerat vid Konsthögskola i Malmö. 2016 fick han William Thuring-priset. Han är representerad i bl.a. Amos Andersons konstmuseums och Pro Artibus-stiftelsens samlingar.

---

Ljudbänken är ett tillfälligt och ambulerande konstprojekt som huvudsakligen presenteras i Stockholms ytterstadsområden. Det är ett samarbete mellan Stockholm konst och Audiorama, ett rum för ljudkonst, som initierar och driver projekt med inriktning på samtida ljudkonst och musik.

Uppdraget att tillverka en bänk som kan rymma uppspelningsutrustning samt möjligheter till drift gick till designern och möbelformgivaren Jonas Wahlström.

Sex svenska och internationella ljudkonstnärer har bjudits in att skapa varsitt platsspecifikt verk till Ljudbänken, som aktiveras under sex veckor på våren och lika länge under hösten på olika platser i Stockholm. Träet i bänken kommer från sjukdomsangripna almar i Humlegården. Under hösten 2018 kom Ljudbänken bokstavligt talat tillbaka till sina rötter.

Kirsten Ortwed förenar organiska och artificiella former i gåtfulla konstellationer. Hennes konstnärliga gestaltning för Hjorthagsparken består av åtta bronsskulpturer där det allvarliga och det lekfulla möts.

Det största verket är sju meter i höjd och åtta meter i längd. De övriga skulpturerna varierar mellan 90 cm och tre meter i höjd. Verken bygger huvudsakligen på naturformer som kan uppfattas som en del av det omgivande landskapet. Konsten tycks vid första ögonkastet vara förbunden med jorden. Något subtilt, svårdefinierat signalerar samtidigt att verken snarare förkroppsligar en allians mellan natur och kultur, mellan en organisk utveckling och ett konstnärligt skapande.

Överraskande proportioner är ett av de grepp som Ortwed använder sig av för att addera en lekfull ton till raden av skulpturer i den långsmala parken. En förgylld äppleskrott i monumentalformat blir ett oväntat blickfång. Tankarna går till myternas och sagornas värld. Med skulpturnamn som Midas, Poeten, Demonstranten, Pusher, Fy & Bi och House befolkar Ortwed det nybyggda området.

Norra Djurgårdsstaden är en stadsdel i dynamisk utveckling. Fokus ligger på miljö och hållbarhet. Området har också särskilda förutsättningar med närheten till vattnet och Nationalstadsparken med dess rika flora och fauna. Ferdinand Bobergs (1860–1946) karaktäristiska industriarkitektur i rött tegel i Gasverksområdet binds samman med den moderna stadsplaneringen. Allt detta utgör en inramning för den nya offentliga konst som allteftersom flyttar in i området.

Kirsten Ortwed föddes 1948 i Köpenhamn. Hon utbildades vid Kunstakademiet i Köpenhamn 1972–1975 och arbetar huvudsakligen med skulptur och installation. Ortwed har ställt ut världen över och har skapat en rad verk för offentliga platser. I Sverige är hon känd för monumentet Till Raoul Wallenberg på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm.

Stockholm konsts muralprojekt gick vidare med Johan Nobells fantasifulla muralmålningar i ett bostadskvarter i Bagarmossen där Stockholmshem är fastighetsägare.

Unspoiled Monsters är titeln på Johan Nobells muralmålningar. Konstnären har valt sina motiv efter inspiration från den amerikanske författaren Truman Capotes oavslutade novell Answered Prayers, postumt publicerad 1986. Bokens första kapitel heter just ”Unspoiled Monsters”. Precis som det litterära verket befolkas muralmålningarna av gåtfulla gestalter. Formspråket är som det brukar hos Johan Nobell: lockande och undflyende på samma gång. Den lekfulla, till synes naiva formen gömmer ett intrikat innehåll. Något igenkännbart dyker upp för att med detsamma försvinna i outgrundliga konstellationer. Drömska scenarier eller hallucinatoriska visioner utspelar sig mitt framför betraktarens ögon. Lövrankor blir människogestalter och människogestalter förvandlas till växter. Naturens ordning dekonstrueras i en lekfullt surrealistisk bildvärld. För ytterst handlar det om metamorfoser och gåtfulla livsformer. Bakom skira pastelltoner döljer sig mystiska berättelser där geometriska former får liv och figurativa mönster plötsligt blir abstrakta. 

I färgskalorna korresponderar Nobells muralmålningar med Dan Wolgers Tårtkalaset som gick snett, en konstnärlig gestaltning i form av en havererad prinsesstårta, som sedan 2003 pryder Bagarmossens centrum. Muralmålningarna är därmed inte bara fristående illustrationer utan en del av kvarterets estetiska helhetsutformning.

Johan Nobell, född 1963, gick ut Konsthögskolan Valand i Göteborg 1994. Vändpunkten för hans konstnärliga karriär blev ett ateljéstipendium i New York år 2000 som bland annat genererade ett nytt kontaktnät och en internationell utställningsarena. Nobell har haft en rad uppmärksammade utställningar i Danmark där han bodde under en period, och i Sverige, där han just nu bor och är verksam.

Muralmålningar

På socialdemokraternas initiativ har Stockholms stad satsat stort på muralmålningar under de senaste åren. Tack vare en öronmärkt finansiering kunde Stockholm konst genomföra en rad omfattande projekt under 2016 och 2017. Arbetet med muralerna fortsatte under 2018.

I december månad ljöd konstnären Catti Brandelius (f. 1971) kärlekssång Bara stjärnorna ur en ljudbänk vid Sätradalsparken i Skärholmen. Det var första delen i ett treårigt projekt där sex konstnärer inbjuds att skapa ljudkonst för olika platser i Stockholm.

Ljudbänken är ett tillfälligt och ambulerande konstprojekt med fokus på Stockholms ytterstadsområden. Det är ett samarbete mellan Stockholm konst och Audiorama, ett rum för ljudkonst, som initierar och driver projekt med inriktning på samtida ljudkonst

Svenska och internationella ljudkonstnärer bjuds in att producera ett platsspecifikt verk var som monteras i ljudbänken. Sammanlagt blir det sex konstnärer. 

Stockholm konst gav designern och möbelformgivaren Jonas Wahlström uppdraget att tillverka en bänk som kan rymma uppspelningsutrustning samt möjligheter till drift. Träet i bänken kommer från almar i Humlegården, en tanke är att bänken vid något tillfälle ska kunna placeras där.

Ljudbänken aktiveras och visas en gång på våren och en gång på hösten, sex veckor vardera på olika platser i Stockholm.

Catti Brandelius ser Stockholms förorter som öar av stad i en vidsträckt natur. Ljudverket handlar om två personers längtan. Den ena bor i skogen, den andra i förorten, de går samma vägar men kanske inte samtidigt. ”På stigarna i Sätraskogen och i tunnlarna i Bredäng irrar de två. Kommer de någonsin att mötas?” funderar konstnären. Hon har för detta verk samarbetat med sin make Jari Enqvist som skrivit musiken.

En strålande augustidag detta år som markerade Finlands 100 år som självständig stat, invigdes den finska konstnären Marja Kanervos (f. 1958) skulptur ÅR TAL på Engelbrektsplan.

Verket skapades inom ramen för projektet ”Två länder – en framtid”, som vill ge uttryck för gemenskapen mellan Sverige och Finland genom två offentliga konstverk som placeras i ländernas huvudstäder.

Den svenska konstnären Eva Langes verk TRO HOPP OCH KÄRLEK kommer i ett senare skede att placeras på den centrala gatukorsningen Skillnaden i Helsingfors.

De konstnärliga gestaltningarna har tagits fram i en process där städernas konstförvaltningar Stockholm konst och Helsingfors konstmuseum HAM aktivt medverkat.

För konstnären Marja Kanervo blev arbetet en intressant utmaning.

– Engelbrektsplan ligger centralt men är ett ställe som passeras. Med mitt verk ville jag skapa en plats där människor kan stanna till, ett rum i staden att vistas i. Det ska bli spännande att se hur verket mottas och om det kan ändra platsens karaktär, berättar Marja Kanervo.

Verket består av granitblock, utformade som bänkar, där viktiga årtal i Sveriges och Finlands historia har graverats in. Övre halvan av årtalet finns på ett block och den undre halvan på ett block intill. Åtta par finns. Årtalen går från Stockholms grundande 1252 till Sveriges och Finlands EU-inträde 1995, över 1734 års lag som ännu gäller i båda länderna och 1809 när Sverige tvingades avträda Finland till Ryssland. Några block har lämnats ograverade, öppna för ett framtida viktigt årtal.

”Två länder – en framtid” är ett konstprojekt som initierats i ländernas aktiva civilsamhällen och ingick som en del av det officiella Finland 100-programmet.

I projektet Dream Wasteland/Studieplats i skogskanten tar konstnären Ylva Westerlund (f. 1975) fågelskådning till hjälp för att medvetandegöra vårt förhållningssätt till naturen och vår omgivning. Tre betongskulpturer med teckningar blir stationer på Järvafältet där observationer på den aktuella platsen samverkar med teckningarnas texter i en beskrivning av både dagens verklighet och en möjlig framtid.

Dream Wasteland/Studieplats i skogskanten är en fortsättning på Ylva Westerlunds utställning ”Den nya hjorden” som sommaren 2017 visades på Tensta konsthall. Utställningen innehöll akvareller och tuschteckningar där gränsområden och förhållandet mellan landsbygd och förort står i centrum. Konstnären, som också är en entusiastisk fågelskådare, promenerar varje dag från bostaden i Tensta genom skogen till ateljén på Eggeby gård. Det omgivande landskapet bildar fonden för funderingar kring relationen mellan natur och samhälle som återfinns i en del av teckningarna.

Tre betongfundament, två med infogade teckningar på aluminiumplåt och en med inristad text, har placerats runt Eggeby gård som ligger på Järvafältet strax norr om Tensta. Betongskulpturerna förankras både av sin tyngd, cirka 300 kg, och genom att de är delvis nedgrävda. De blir ett slags gravstenar eller kapslar för färd till eller från framtiden.

Skulpturerna var också hållplatser vid tre guidade promenader som arrangerades under hösten. Under promenaderna beskrev Westerlund biotopen på platsen, och de fågelarter och djur som just då rörde sig i området kartlades.

Stockholm fick ännu en muralmålning när de brasilianska graffitikonstnärerna Os Gemeos (f. 1974) under några junidagar med 1 000 burkar färg utformade fasaden på den privatägda fastigheten Fiskargatan 8.

Bakom artistnamnet finns tvillingbröderna Otávio och Gustavo Pandolfo från São Paulo som blivit världsberömda för sina detaljerade och karakteristiska målningar i storformat.

Redan som barn utvecklade Otávio och Gustavo Pandolfo ett eget sätt att leka och berätta genom ett konstnärligt språk. De uppmuntrades hela tiden av sin familj och deras karriärer som graffitimålare tog fart 1987. Duon har influerats av hiphop-kulturen som gjorde sitt intåg i Brasilien på 1980-talet och bidragit till att forma och utveckla Brasiliens urbana uttryck.

I dag är OSGEMEOS mest kända för sina gula gestalter som ofta befinner sig mitt i en rörelse eller handling, med färgglada detaljer i form av kläder, mönster och symboler. Signifikativt är deras förmåga att blanda fantasi och verklighet till en helgjuten bild.

Deras verk finns i flera storstäder i olika världsdelar men det här var första gången de arbetade i Sverige. 

Stockholm konst samarbetade denna gång med Graffitiförmedlingen, som sedan lång tid har följt Os Gemeos. Muralmålningen är tänkt att finnas kvar i fem år.

Konstnären Magnus Thierfelder (f. 1976) förvandlade en minimal vattenläcka på en Södermalmsgata till ett konstverk. När trafikborgarrådet Daniel Helldén i maj invigde Fountain innebar det starten för såväl Swedenborgsgatan som sommargågata som för Konstfrämjandets 70-årsjubileum.

Magnus Thierfelders motiv finns precis intill oss i vardagen, så nära att vi oftast inte lägger märke till dem. De förskjuts i skala till sinnrika skulpturer och installationer. Något ovälkommet i ett sammanhang blir välkommet i ett annat.

I gatan utanför Konstfrämjandets kontor på Swedenborgsgatan 1 finns en knappt märkbar läcka. Med titeln Fountain förändras innebörden och funktionen blir förväntad. Denna mycket lilla fontän väcker vår omtanke men också tanken på att den är en subtil subversiv kraft.

En gavelvägg på Ragvaldsgatan 18A på Södermalm blev det tredje muralprojektet under året för Stockholm konst. Amara Por Dios (f. 1988) gav ytan färg och mönster med association till växtlighet.

Denna gång var det en privat värd, en bostadsrättsförening, som Stockholm konst och Södermalms stadsdelsförvaltning samarbetar med. Väggen, som ligger nära Södra Latin, vetter mot Kvarngatsparken och ligger lite undanskymd. 

Stadsdelsförvaltningen har rustat upp parken, träd har tagits bort för att ge mer luft och ljus och öka tryggheten. Belysningen har flyttats så att den lyser upp parken bättre. Gungor och parksoffor har bytts ut, och nya växter kommer att planteras.

Motivvalet var inte alldeles enkelt, eftersom ytan att måla på utgjordes av nederdelen på två fasader och ett träplank däremellan. Amara Por Dios valde bort figurer och ansikten för att framhäva helheten och har gjort ett organiskt mönster där växtrankor slingrar och blommor knoppas.

– Jag vill att ungdomarna ska inspireras av målningen. Motivet symboliserar att växa och grönska som person, säger konstnären som själv har gått på Södra Latin och som 2015 deltog i gatukonstprojektet OMSTart på Slussen, där Kolingsborg bemålades av en rad graffitikonstnärer före rivningen.

Med 200 liter färg i sex nyanser av blått förvandlade Linnea Rygaard (f. 1990) den 150 kvadratmeter stora gavelväggen på Stövargatan 71 i Rågsved till ett konstverk, en målning som knyter an till 1950-talets geometriska mönster.

Familjebostäder arbetar med konst som ett led i att skapa en god boendemiljö. Förra året genomfördes bolagets första muralmålning på en vägg i Farsta, även då i samarbete med Stockholm konst.

Här i Rågsved gjorde Linnea Rygaard sin första målning på en husfasad. Hennes målningar är ofta stora men hon har inte tidigare arbetat i det här formatet.

Motivet är abstrakt samtidigt som det är föreställande genom de arkitektoniska elementen som med centralperspektivets hjälp bildar en helhet. Hon har lånat detaljer från husen omkring, vridit och vänt på dem.

Sex nyanser av blått används, från en djup midnattsblå till en ljus, nästan vit ton.

– Blå är en kall färg som ofta markerar avstånd i en målning, och jag ville åt en känsla av rymd som kunde kontrastera mot det strikta motivet, säger konstnären.

Området kring Stövargatan har redan gjorts vackrare genom att de boende planterat utanför portarna och ungdomar skapat mosaikväggar på miljöstugorna. Gavelväggen ligger vid en trappa ned mot gångvägen från tunnelbanan och målningen dyker upp som ett smycke för den som närmar sig.

Längs Rinkebyterrassen har Marco Cueva (f. 1965) placerat ut åtta stenskulpturer med runda former och människoliknande eller mer djuriska drag. Svart granit från Indien, blå från Brasilien, serpentinsten från Zimbabwe och svensk Älvdalsporfyr är några av bergarterna i skulpturserien Gnosis.

Ovanpå E18:s tunnel i norra Rinkeby växer ett nytt bostadsområde fram med 600 lägenheter. Rinkebyterrassen har ett unikt läge med närhet till naturen och utsikt över Järvafältet. En viktig del i utvecklingen av Järva är att koppla samman stadsdelarna. Kista och Rinkeby binds nu samman med en ny promenadväg över fältet.

Kravet på konstnären var att skapa flera nedslag längs den 130 meter långa, lätt lutande vägen och ge platsen en stark identitet. Marco Cueva arbetar både figurativt och abstrakt och hans formspråk är lekfullt och poetiskt. Här har han associerat till spanska städers promenadstråk, paseos, som inte bara är sträckor att gå utan lika mycket mötesplatser. Med de åtta stenskulpturerna vill han skapa en ”berättelse” längs terrassen som kan locka de passerande att stanna upp och stanna kvar.

Skulpturerna har mer eller mindre antropomorfa drag med referenser till såväl konsthistorien som populärkultur, ibland i kombination med religionens bildspråk. Han har arbetat med sten från olika delar av världen, främst granit i olika färger. Stenen står här för beständighet och kontinuitet.

Installationen hade arbetsnamnet Kosmogoni, läran om världsalltets uppkomst. ”Det var för mig som en skapelseberättelse av min egen bildvärld”, berättar konstnären. Gnosis är det grekiska ordet för kunskap. De tre mänskliga figurerna kan man tolka som tre stadier i utvecklingen: självinsikt (Sophos), skepsis (Chak-Mol) och fulländning (LaSiren). Också de övriga figurerna kan ses som bärare av någon visdom – och kanske därför ler de, menar Marco Cueva.

För Henriksdals avloppsreningsverk har Aleksandra Stratimirovic (f. 1968) skapat verket Vatten, ett ljusskåp som ett fönster från bergrummet ut mot staden. I skåpet står 2 000 glasflaskor med olikfärgade vätskor, mot en vägg av LEDljus. Flaskornas olika färger skapar konturerna av en stad mot en klarblå himmel med vita moln. Eftersom stora ombyggnader väntar i Henriksdal installeras konsten först i Bromma reningsverk. Flyttningen till Henriksdal planeras till 2026.

I samband med renovering av en frånluftsskorsten vid Henriksdals avloppsreningsverk blev det aktuellt med konstnärlig gestaltning enligt enprocentsregeln. Henriksdalsverket, som invigdes 1941, är ett av Europas största avloppsreningsverk. Det är inrymt i 300 000 kvm bergrum och 18 km tunnlar, och har, medräknat offentliga visningar, cirka 2 000 besökare om året.

Aleksandra Stratimirovic arbetade fram förslag både för skorstenen och för luftningsbassängerna i bergrummet. Det första, ett moln av LED-ljus för placering på skorstenens topp, rymdes inte inom budgeten men kan bli aktuellt när Henriksdals reningsverk byggs ut.

Vatten är en skulptur i form av ett ljusskåp. Cirka 2 000 kanylflaskor av glas, fyllda med olikfärgade klara vätskor, står uppradade i ett sterilt laboratorieskåp av akryl och plåt med en vägg av LED-noder som ljuskälla. Tillsammans bildar flaskorna ett motiv, som pixlar i en bild.

Betraktade på avstånd förvandlas de kalla sterila materialen till en bild av en klarblå sommarhimmel med vita moln. Förlagan är ett foto som konstnären har tagit från sitt fönster på Kungsholmen mot Södermalm. 

I varje liten flaska blandas färgen för hand. Flaskorna är förseglade med en speciell propp som är ogenomtränglig för vätska. Ljuset framhäver färgerna, gör formerna distinktare och ger liv åt kompositionen.

Zsuzsanna Larsson Gilice (f. 1970) ser text som gester. Eftersom man formar bokstäver med handen tycker hon att språket hänger ihop med handens gester. Hennes verk Det här är jorden orden på Lindeskolan är tudelat, en stor väggteckning med lösryckta ord och en vägghylla där 28 bronsbokstäver trängs.

Lindeskolan, som tidigare varit gymnasium, är byggd 1965 i gult tegel och har som grönklassad högt kulturhistoriskt värde. Om- och tillbyggnaden ger plats åt 600 elever från förskola till årskurs 6. I byggnaden finns en keramisk relief av Olle Ängkvist från byggåret 1965. Utöver Zsuzsanna Larsson Gilices gestaltning har Stockholm konst också köpt in 13 originalteckningar av Eva Lindström som placeras i entrén.

Konstverkets första del finns i skolans matsal, på väggen rakt fram från entrén. 28 patinerade bronsbokstäver står på en hylla av vit betong. Som en linje där bokstavsformerna trängs och både vill och inte vill bli ord. Bronsskulpturen samspelar med Olle Ängkvists gestaltning vad gäller färg och form, patineringen ger en keramisk känsla. ”Jag valde brons för att det känns klassiskt och taktilt, och gestaltar handens arbete med att forma bokstäver”, förklarar konstnären.

På en smal, hög vägg i entrén sitter verkets andra del – en teckning, som med sina väldiga mått, 480 cm i höjd och 150 cm i bredd, syns från de olika våningarna. Här har Zsuzsanna Larsson Gilice tecknat ord och ytor i olika gråskalor och som tankemönster. I det tecknade framträder ord som kan länkas ihop i nya sammansättningar.

Teckningen har skannats och monterats som C-print med en baksida av aluminium och ett skyddande glas framför. På det sättet har detaljer med kulörta tuschpennor, blekta pappersfragment, tejp och utrivna kanter ur kollegieblock kommit att ingå i verket.

Med gestaltningen för förskolan Lilla Tensta avslutar Hanna Nilsson (f. 1979) och Sofia Østerhus (f. 1979) i Byggstudio sitt tredelade uppdrag inom konceptet Framtidens förskola. A, B, se är en vägg av stenskärvor med graverade tecken och flyttbara tredimensionella bokstäver. Konstnärerna vill inspirera förskolebarnen att intressera sig för bokstäver och skriftspråk.

Byggstudio fick uppdraget för tre interiörer och skapade 2015 A, B, se för Blomsterkungens förskola i Hässelby, för vilken de i oktober 2016 vann guld i Svenska Tecknares Kolla!-tävling. 2016 invigdes deras andra utformning av prototypen för förskolan Bergsgården vid Bredbyplan.

Den interaktiva väggutsmyckningen har tecken och flyttbara bokstäver i olika material och från olika kulturer och tidsepoker. På Lilla Tensta har konstnärerna arbetat med terrazzo, en gjutteknik där krossad sten blandas i cement. Här är väggen en komposition av olika färgfält, med en del ingjutna tecken i metall. Mot den flerfärgade väggen valdes trä och lugna färger till bokstäverna.

Utformningen är inspirerad av klassiska tempelväggar med huggna alfabet och konstnärerna har försökt täcka in språk från hela världen. Flera av språken är sådana som inte används längre, som kilskrift, hieroglyfer eller runskrift.

Väggen kan bli utgångspunkt för att arbeta pedagogiskt med teman som lokal historia, hur kulturer möts, språk, geografi. Byggstudio gör också en översättning av bokstäverna och tecknen och berättar var de kommer ifrån.

Förskolan blev så inspirerad av arbetet att de för egen budget beställde flera terrazzobord till gården.

Maja Sten (f. 1974) har lyft in hela den omgivande naturen i förskolan Fågelboet på Kanslersvägen i Skarpnäck. Från övervåningens hängande gröna larv till matsalens ihärdigt hackande hackspettar och däremellan scener ur naturen som kontrastmarkeringar i vinyl på glaspartier i hela huset.

Lekfullhet, igenkänning och folkkonst är några av ledorden som Maja Sten har haft i arbetet med förskolan som rymmer 110 barn. Med avstamp i den svenska skogen och faunan har hon arbetat fram motiven med sax och papper för att sedan låta dem ta olika skepnad och material.

Verket Fågel, fisk och mittemellan är tredelat: en hängande mobil i aktivitetsutrymmet på övre plan, laminerade ljudabsorbenter i matsalen på bottenplan och kontrastmarkeringar genomgående i hela huset.

Mobilen är en larv i genomskärning där delarna snurrar och tillsammans med de olika gröna färgerna ger intryck av rörelse. Den tar plats i barnens ateljé och vaktar och värnar om kreativitet och lek.

Matsalen gör verkligen skäl för förskolans namn. Väggarna är en fågelvärld. Framför allt bor här hackspettar som knackar efter larver i träden, ett envist letande efter födan. 

På dörrar och glaspartier genom hela huset finns varierande scener från naturen, med granar och grenar, svalor och spindlar, grodor och möss. Konstnärens tanke var att ge huset ett eget visuellt språk som barnen kan känna igen. Motiven kan bli till karaktärer som får eget liv och innehåll i barnens fantasi.

På båda sidor om läktaren på det nyanlagda auditoriet vid Herrängens skola står två höga skulpturala interaktiva verk, Sound sculptures I-II. De har kristallformer i toppen och stora öron halvvägs upp. Bakom öronen sitter högtalarlådor som kan sända ut ljud från scenen eller musik.

Herrängens skola i Älvsjö har byggts om för att kunna ta emot fler elever och har fått ett nytt och större hus. Skolan arbetar med ett projekt som kallas Tankebygget, där konstnärer, musiker och författare samarbetar med eleverna för att utforska skapandets natur. Den nya konstnärliga gestaltningen skulle anknyta till detta profilarbete och placeras vid den nya byggnadens sydvästra gavel där en uteplats med scen anlagts.

Per Svensson (f. 1965) har valt att göra två ljudskulpturer, fyra och en halv meter höga och i svetsad och galvaniserad metall. Verken är placerade på var sin sida om läktarplatsen på auditoriet i naturområdet mittemot scenen på den nya skolbyggnaden. I toppen sitter en geometrisk form som associerar till naturens kristaller och kemins molekyler. Halvvägs upp på varje skulptur sitter ett öra som gömmer en högtalarlåda. De båda öronformerna, som skurits ut i plåt, är modellerade efter konstnärens egna öron som gjutits av och förstorats i dator. Öronen är vända mot scenen. 

Högtalarna kan sända ut ljud från aktiviteter på scenen men också förprogrammerade ljud som konstnären skapat för verket – här är det hjärtslag. Högtalarna kan förstås också användas för att spela musik. Ljudets källa är en mediaspelare med programmerad ljudloop kopplad till skolans mixer.

Med gestaltningen för förskolan Lilla Tensta avslutar Hanna Nilsson (f. 1979) och Sofia Østerhus (f. 1979) i Byggstudio sitt tredelade uppdrag inom konceptet Framtidens förskola. A, B, se är en vägg av stenskärvor med graverade tecken och flyttbara tredimensionella bokstäver. Konstnärerna vill inspirera förskolebarnen att intressera sig för bokstäver och skriftspråk.

Byggstudio fick uppdraget för tre interiörer och skapade 2015 A, B, se för Blomsterkungens förskola i Hässelby, för vilken de i oktober 2016 vann guld i Svenska Tecknares Kolla!-tävling. 2016 invigdes deras andra utformning av prototypen för förskolan Bergsgården vid Bredbyplan.

Den interaktiva väggutsmyckningen har tecken och flyttbara bokstäver i olika material och från olika kulturer och tidsepoker. På Lilla Tensta har konstnärerna arbetat med terrazzo, en gjutteknik där krossad sten blandas i cement. Här är väggen en komposition av olika färgfält, med en del ingjutna tecken i metall. Mot den flerfärgade väggen valdes trä och lugna färger till bokstäverna.

Utformningen är inspirerad av klassiska tempelväggar med huggna alfabet och konstnärerna har försökt täcka in språk från hela världen. Flera av språken är sådana som inte används längre, som kilskrift, hieroglyfer eller runskrift.

Väggen kan bli utgångspunkt för att arbeta pedagogiskt med teman som lokal historia, hur kulturer möts, språk, geografi. Byggstudio gör också en översättning av bokstäverna och tecknen och berättar var de kommer ifrån.

Förskolan blev så inspirerad av arbetet att de för egen budget beställde flera terrazzobord till gården.

Den som cyklar utmed Ulvsundavägen, förbi Bromma flygplats, möter en hel blomsterfamilj. Konstnären Pärra Andreasson (f. 1968) har planterat 14 blommor, från styvmorsviol till prästkrage, längs cykelvägen. På skylten intill förmedlas kulturhistoria om växterna.

Längs Ulvsundavägen, från Ulvsundaplan till Bällstavägen, har cykelstråken förstärkts. För sträckan förbi bullerplanket vid Bromma flygplats önskades en konstnärlig gestaltning som skulle vara välkomnande och fungera för den som tar sig förbi till fots såväl som på cykel eller i bil.

Pärra Andreasson har placerat en familj om sju individer med dubbla ”ansikten” längs vägen och utgick i sitt arbete från midsommarnattens sju blommor som man lägger under kudden för att drömma om sin tillkommande. Han tänkte också på blommornas egenskaper, i folktro eller folkmedicin. Familjebegreppet är mer öppet. Vilka som ingår i familjen och vilka roller de har låter han vara osagt. 

Ett lekfullt och uppmuntrande verk som hämtar sin utformning i det mest vardagliga: de vägskyltar som omger våra resor. Ur samma sorts metall stansar han ut blomformerna som sedan målas med spraylackfärg. Motiven skissas direkt på metallen med sprayfärg och verket formas efter det intryck det gör på plats. Blomskyltarna är också skyddsbehandlade för att klara påfrestningarna från både väder och trafik.

”Mitt mål är att gestaltningen ska uppfattas som folklig och hjärtlig”, förklarar konstnären och hoppas att den som passerar verket ska känna sig upplyft och glad. Och den som tar sig tid att läsa på skylten om blommornas symbolvärde får en fördjupad insikt i svenska traditioner och kultur.

Över den elva meter höga gavelväggen på Grimstahallen i Vällingby hoppar fiskarna så det skvätter på måne, stjärnor och planeter. Konstnären Carl Johan De Geer (f. 1938) vill med Optimistiska flygfiskar på den svartvita plåtfasaden förmedla just optimism till de idrottande.

För den konstnärliga gestaltningen av fyra nya idrottshallar i Stockholm gavs Carl Johan De Geer och Jenny Granlund uppdraget att svara för två var. Hallarna är nära nog identiska, med en högdel för idrottsutövandet och en lågdel för omklädning och funktionsrum, men ska ges sin egen tydliga identitet. Bilder och mönster ska integreras i fasadplåten som är mörkgrå och ljusgrå.

Carl Johan De Geer har för Grimstahallens fasad skapat ett starkt stiliserat mönster med fiskmotiv i svart, vitt och grått. Hans ambition har varit att det ska ha ”ett äkta mönsters bästa egenskap: att börja om och om igen utan att en upplever någon skarv”.

Gestaltningen är i svartvitt för att undvika likhet med köpcentra, förklarar konstnären. Plåtens karaktär bejakas genom att dess färg ingår i motivet. Syftet är att sprida optimism och glädje genom den sprittande rörelse, det stänk, som fiskarna förmedlar.

Konstnären Carin Ellberg (f. 1959) har låtit växter, djur och föremål ur Mälaren ta sig in på Hägerstenshamnens skola, där entrén med sitt stora glasparti kan påminna om ett akvarium.

Det är stor inflyttning till Hägersten och ett växande behov av skolplatser. Hägerstenshamnens skola ligger invid Mälarens strand och är helt nybyggd på mark där det tidigare låg en mindre skola.

Närheten till hamnen och vattnet har varit avgörande för Carin Ellbergs gestaltning Akvarium – Finns i sjön. Hon vill ge personal och elever inspiration att arbeta med vatten i undervisningen.

Våra hav är hotade men också till stor del outforskade, vår planet består till stor del av vatten liksom våra kroppar, påpekar hon i sin skissbeskrivning.

Akvarellerna är printade på laminerat glas som placerats mellan två vanliga fönsterglas vilket gör att konsten skyddas, och motiven föreställer varelser och liv som kan finnas i sjön. Det är ingen vetenskaplig studie av vattenlevande arter utan Carin Ellberg låter sig inspireras av organismerna och gör dem till flyttbara element i konsten.

Invändigt fortsätter motiven ut på två av väggarna i entrén, där målningarna gjorts med akrylfärg och graffitipennor.

Hornstulls servicehus från 1984 upptar ett helt kvarter på Södermalm och har byggts om för att rymma ytterligare vård- och omsorgsboende. Två konstnärer och två platser valdes ut för att gestaltningarna skulle kunna komplettera varandra och erbjuda en stimulerande och varierad miljö.

Utomhus gällde uppdraget det stängsel som skärmar av innergården. Gården är en central plats och avgränsningen fungerar både som stopp för obehöriga och som hjälp för dementa att inte irra bort sig. Men önskemålet var en avskärmning som var mer lik en trygg famn och dessutom kunde vara en identitetsmarkör. Christian Partos (f. 1958), som ofta med enkla medel och humor fångar och överraskar betraktaren, har med Fence gjort ett mjukt böljande staket där de övre horisontella linjerna böjs och de vertikala stängerna nedtill följer en kurva. Konstnären liknar det vid lakan på tork i sommarvinden, men låter färgen bli ett utropstecken: det rostfria stålet lackeras rött.

I Fredsborgsparken i Årstadal har konstnären Annika Oskarsson (f. 1967) skapat en liten värld, befolkad av gula harar som bor i hus av trä. Här finns ett tegelberg och nerför berget löper en flod – eller kanske snarare en ränna där vattnet pumpas fram i perioder.

Årstadal har vuxit i snabb takt de senaste åren och antalet boende kommer att mer än fördubblas inom ett par år. När området är färdigbyggt kommer det att finnas cirka 14 000 invånare här. Nu görs en upprustning av parker, torg och naturmark för att kunna erbjuda Årstadalsborna en god tillgång till sådan miljö.

Annika Oskarsson fick i uppgift att för Fredsborgsparken omarbeta sitt verk Ovanlandet och hararnas hus som ursprungligen restes 2004 i regi av Stockholms konstkansli.

Den lilla världen utgörs av en mjukt vågig, orange gummimatta med en ringlande bergskedja av tegel. Från krönet av berget rinner en flod. Vid tillflödet finns en knapp och när knappen trycks in rinner det en stund rikligt med vatten i rännan utmed berget.

Här bor de fyra gula bronshararna som sätter gula spår i marken. Harar syns här och var i staden, de är en länk mellan då och nu, mellan staden och skogen, påminner oss konstnären.

Fönstren i deras oliksidiga trähus är av gult laminerat glas, och belysning i husen gör att de blir som små lyktor när det är mörkt.

Parken blir en plats för fantasilekar och undersökningar. Barnen kan krypa in i hararnas tre trähus, låta föremål åka med i vattenrännan eller göra byggmaterial av vatten och sand.