Ögats kärlekskrafter

Före ombyggnaden från servicehus (Lars Bryde Arkitektkontor 1979, ombyggnad Wåhlin Arkitekter) var den en röd tegelmur som gjorde entrén mörkare än vad den nödvändigtvis behövde vara. Det tyckte i alla fall Sara Mirzajanzadeh (f. 1983) när hon som en av två konstnärer fick uppdraget att göra den konstnärliga gestaltningen för Micasas nya trygghetsboende.

Konstnären fick samrådsgruppens samstämmiga gehör för sitt förslag att förvandla entrén till en färgsprakande fantasi med drag av saga. Med arkitekternas goda minne kläddes väggen vit med skivor av sammanpressat stenmaterial. Därefter for konstnären till sin födelsestad Teheran, där närmare 50 kilo glasprismor av olika slipning och färg noga valdes ut vid köprundor i basarerna. Var och en av dem har i dag fästs på väggen med extra hållbart lim, till en enda stor, sammanhållen, ljusglimrande komposition.

Centralt för verksamheten var att konsten för huset skulle ha en tydlig, synlig form och klara grundfärger, och att allt oförståeligt och abstrakt skulle undvikas. Sara Mirzajanzadeh har förvandlat verkets många små, ingående delar till en tydligt avläsbar bild. Så hoppas hon också att den kommer att uppfattas av alla boende. Men också som något mer:

”Jag hoppas att hyresgästerna, personal och anhöriga kan få drömma sig bort då de passerar entrén, men också att de får en positiv energikick som kan fyllas på under besöket eller arbetstiden”, skriver hon i sitt skissförslag där hon också förklarar följande: ”I mina verk utgår jag ofta från storhetsvansinne, drömmar och konsekvenserna som kan uppstå på gott och ont av att ta risker.”