Övergång Odenplan. Så titulerade författaren och dramatikern Pernilla Glaser (f. 1972) sitt tillfälliga konstprojekt för Stockholm konst, sommaren 2011. Under sex mycket personliga vandringar runt den nuvarande byggarbetsplatsen Odenplan, fick deltagarna skapa sin egen berättelse om platsens historia, nutid och framtid.
Genom att till exempel blunda och gå baklänges, frammanade de sin egen bild av staden så som den framkallas då man lyssnar till stadens ljud. Genom att följa på trottoaren kritade uppmaningar som ”stanna!”, ”snurra!”, ”smyg!”, påverkades deras sätt att röra sig – och omgivningens sätt att betrakta människorna i gruppen. På ursprungsplatsen för nuvarande Bergianska trädgården förnams med fantasins och litteraturens hjälp doften av tobak, äpple och rabarber.
Poängen med ett s.k. relationellt konstprojekt som det här, är att den som finns på plats när konstverket äger rum, som åskådare eller deltagare, själv blir en del av konstverket. Han eller hon är själva förutsättningen för verket eftersom betraktarens upplevelse av händelsen är konsten, som här alltså inte är ett fysiskt objekt, som en skulptur eller en målning.
– Inte alls vad jag hade väntat mig, men intressant! kommenterade en herre på plats som överraskades av metoden. Denna har, i det här fallet, sina rötter i 1950- och 60-talens situationiströrelse. I protest mot byråkratsamhället skapade rörelsens konstnärer situationer, ett slags poetisk-politiska händelser med medborgarna som medskapande aktörer.
Här fick aktörerna som avslutning skriva uppmaningar till sin stad, på griffeltavlor utanför Gustav Vasa kyrka. Med sig på vägen fick de ett citat av Guy Debord: ”Under trottoaren finns stranden.” Och en bit rött garn. Berättelsens röda tråd, för var och en att själv leda vidare.
