Att inleda en text om konst med byråkratiska fakta må vara tråkigt. Men ibland är det nödvändigt, eftersom de berättar någonting om hur komplicerat men viktigt det kan vara att skapa tillit till konst och konstnärers arbete.
Faktum är dessutom att konsten för och i Engelbrektshallen aldrig hade kunnat bli vad den nu är utan samarbete mellan flera olika inblandade förvaltningar och bolag: idrottsförvaltningen, fastighetskontoret, SISAB, utbildningsförvaltningen och Stockholm konst. Ett samarbete om ekonomiska lösningar över förvaltningsgränser som aldrig hade blivit av om inte konstprojektet gjort tydligt att det var nödvändigt.
Det började med att idrottsförvaltningen kontaktade Stockholm konst om konst enligt enprocentsregeln av Östermalms nya idrottshall Engelbrektshallen, insprängd under Engelbrektsskolans skolgård.
Både skolan och idrottshallen behövde gemensamma ventilationshuvar utomhus för att få ett bra klimat inomhus. Men båda ville ha sin nya konst endast inomhus där den alldeles säkert skulle kunna ses av de egna användarna. Att en gestaltning av huvarna utomhus skulle ge möjligheten att möta konst för såväl idrottshallens idrottare som skolans elever och kvarterets boende och besökare tycktes inledningsvis inte väsentligt. Hur skulle beställarna då kunna vara säkra på att pengarna räckte och att konst verkligen skapades för dem som den i första hand skulle tillfalla?
Tvivlen är numera skjutna i sankt av det färdiga resultatet, en lika poetisk som intellektuell helt byggnadsintegrerad gestaltning signerad konstnärerna Mikael Lundberg (f. 1952) och Henrik Brandt (f. 1970), som nära diskuterat utförandet med inte minst ansvarig arkitekt Pär Gunnartz på Zenitarkitekter.
Verken Reflektion utan vila (utomhus) och Reflektion med vila (inomhus) binder samman ute med inne och rör sig i gränslandet mellan vetenskap och konst. De är en humoristisk lek med vårt seende, samtidigt som konsten här väcker frågor om vilka vi människor är: fysiskt påtagliga och ändå förgängliga. På samma gång som de med vetenskaplig korrekthet synliggör mätbara värden, undflyr den vår förmåga att till fullo förstå.
Ventilationshuvarna på skolgården bär i konstnärlig skepnad inte längre några likheter med industrins standardfabrikat. Med hjälp av perforerad plåt har de förvandlats till 3,6 meter höga skulpturer som dansar i ljuset. I skymningen reflekterar de sin omgivning så att de nästan försvinner. I sol skimrar de likt organza. Från en av dem hörs viskningar: ett ljudarkiv av texter som startas av rörelsesensorer. Läser gör Engelbrektsskolans elever.
Hur gick det då med konsten inomhus? Se Reflektion med vila
