Om du finge välja fritt – vem skulle du helst vilja bjuda på middag? Och hur skulle du duka bordet för den du bjuder in?
“Jag vill bjuda in Fader vinter eftersom han aldrig fått äta en vårig rätt”, svarade Alex som planerade att bjuda på grillat.
“Jag vill bjuda in min katt Elvira. Hon är väldigt självisk så hon får äta på skoltallrikar och äta billig, äcklig kattmat”, svarade Amela.
Bådas dukningar finns i dag fotodokumenterade och laminerade på skolmatsalsborden i Blommensbergsskolan – en kulturskola som år 2010 blev historisk för att den var modig nog att förverkliga Stockholms stads första relationella konstprojekt.
Relationell konst är ett samtidskonst-begrepp som avser en socialt inriktad konst. I stället för en fysisk produkt att titta eller ta på, utgörs konstverket av mänskliga relationer och social interaktion. Ibland är processen, som att laga mat och äta den tillsammans, nog i sig. Ibland väljer konstnären att, som här, dokumentera händelseförloppet. Förutom matsalsborden, där totalt 40 dukningar har reproducerats, ingår en skriftlig dokumentation om verket som iscensatts av japansk-svenska Mako Ishizuka (f. 1974). Under fyra veckor höll hon ett antal workshops med kulturskolans elever som har tillval bild. Eleverna fick duka med sådant de hade hemma, hittade på skolan eller i containrar. Samtalen spände vitt. Från mat till konst. Varför just dukningar?
“Att äta är en upplevelse för alla våra fem sinnen – inte bara smaksinnet”, säger Mako Ishizuka. “I Japan äter vi vår middag i tre steg: först med ögonen, sedan med öronen, då vi hör namnet på maträtten uttalas, och så med smaklökarna. Bordet är ju en social plattform för kommunikation där familjen samlas för att äta frukost och där vänner möts för att ha fest. Bordet för människor samman.”
