Östermalmstorg, med anor från 1600-talet och sitt kulturhistoriska värde, är en välbesökt plats mitt i Stockholm. Efter Östermalmshallens renovering har även själva torget rustats upp. Den ursprungliga funktionen av en handelsplats har bibehållits men karaktären har anpassats till moderna förhållanden. Stockholm konst bidrar med en ny konstnärlig gestaltning av Akane Moriyama samt återplacerar ett äldre verk av Willy Gordon.
På uppdrag av Stockholm konst har Akane Moriyama skapat konstverket Vindspår som på ett visuellt poetiskt sätt utgår från vatten som huvudtema. Vatten, som både löper genom och omger Stockholm, har alltid präglat stadens identitet. Samtidigt är vattnet avgörande för vår näringskedja och har därmed samband med torghandeln. Akane Moriyamas gestaltning påminner också om vattnets förvandlingar och dess olika skepnader såsom regn, snö, is och ånga.
Akane Moriyama, som har sin akademiska bakgrund inom arkitektur och textil, arbetar experimentellt och utmanar traditionella relationer mellan olika konstnärliga discipliner. I sin gestaltning på Östermalmstorg förbinder hon den textila konstens subtilitet med en minimalistisk precision samt förankrar sitt verk i den urbana miljön. Konstverket påminner om en stor, avklippt håv. Den är fäst vid en stång och svajar cirka 8 meter ovanför marken. Konstnärens intention har varit att alla betraktare på varsitt individuella och närmast instinktiva sätt kan knyta an till den till synes anspråkslösa formen.
Valet av material har haft en stor betydelse. Akane Moriyama har arbetat med en väv i rostfri tråd av högsta stålkvalitet och med hög korrosionsbeständighet och tålighet. Konstverket påverkas oavbrutet av sin omgivning och förändras i takt med vindstyrkan, ljusskiftningar, årstider och tider på dygnet. Som en väldig drömfångare med livets cirkel i mitten påminner det finmaskiga nätet om vattenrörelser.
Akane Moriyama, född 1983 i Japan, är en designer och konstnär baserad i Stockholm. Hon använder ofta tekniker som färgning, stickning och vävning och integrerar sina storskaliga verk med omgivande arkitektur. Exempel på hennes experimentella gestaltningar är bland andra Curtain for O House (Kyoto, 2009). Hon har även genomfört projekt i olika format, såsom Cubic Prism (Texas, 2013), Curtain for Hirakata T-SITE (Osaka, 2016), 12636g (Stockholm, 2022) samt Textile Roof vid den 18:e arkitekturbiennalen i Venedig (2023).
Under återinvigningen av Östermalmstorg den 9 september 2025 höll konstnären ett uppskattat tal:
Först och främst vill jag uttrycka ett stort tack. Det här verket hade aldrig blivit till utan stöd och samarbete från alla som varit involverade – från engagerade samarbetspartners och institutioner till kollegor och familj.
Här, i korsningen mellan Storgatan och Sibyllegatan, står nu en 6 meter hög pelare, med en ring på 2,5 meter i diameter. Från ringen faller ett tyg, format som en kon, vävt i rostfritt stål. I tyget finns två öppningar, så att vinden kan passera. Och tack vare mekanismen i fogen mellan ring och pelare kan hela ringen långsamt vrida sig i vindens riktning.
Jag ser verket som en apparat som gör det osynliga synligt. Ljuset, vinden, vattendroppar, frost – sådant som annars bara passerar oss obemärkt.
Det här är inte ett symboliskt verk och det är inte tänkt att övertyga någon. Det handlar mer om ett ögonblick. För den som passerar torget, sitter en stund på en bänk, cyklar förbi eller åker förbi med bussen.
Första gången man ser konstverket kanske det bara ser ut som tygstycke som hänger ner. Nästa gång kanske man märker att det rör sig lite grann. En solig dag kan det glimra i ljuset. En mulen dag kan det se sorgset ut. Som en levande varelse skiftar det hela tiden. Och vad man ser beror på den som tittar.
Så: vad är det som gör verket speciellt eller annorlunda? Vad skiljer verket från en flagga? För mig är det framförallt materialet och formen, som tillsammans synliggör vinden: rörelsen dröjer kvar och får vinden att sakta ner, nästan som om även tiden själv skulle stanna upp för ett ögonblick.
Till exempel, när vinden vänder från nordost till sydost, då slår inte tyget om direkt. Först fångar tyget upp vinden och sedan – några sekunder senare – följer ringen efter. Lite försenad. Som en guldfisks fena som långsamt rör sig i vattnet.
Det är den lilla fördröjningen som ger verket dess känsla. Men för att uppleva verket så behöver man själv också sakta ner. Bara låta uppmärksamheten vila på det som händer framför en och se rörelsen utan att tänka för mycket.
Det är den stunden jag har föreställt mig. Och jag blir glad om någon som passerar här, då och då, får uppleva precis det ögonblicket.
Akane Moriyama
